Nu är det ju mycket att uppdatera er om kan man ju lätt säga.
I Muonio tävlade jag två tävlingar. En klassisk sprint och ett klassiskt 4-kilometerslopp. Sprinten gick faktiskt helt okej, men jag "gav" bort min semifinalplats lite för lätt på grund av lite dålig taktik. Känslan var ändå ganska bra. Det klassiska distansloppet kändes riktigt uselt och jag lyckades inte komma in i något flow alls på grund av bland annat olika utrustningsdilemman innan start. Jag trodde ändå att det bara var en dålig dag och tänkte inte jättemycket på det.
Helgen efter tävlade jag i Rovaniemi och av den helgen hade jag väntat mig betydligt mera. Det kändes ändå helt okej på fredagen innan och uppvärmningen gick också bra. Det klassiska loppet började i en skaplig fart men sedan tröttnade jag och orkade inte till slutet. På söndagen skidade vi en jaktstart utgående från lördagens tider och jag var riktigt riktigt trött efter två lååånga veckor i Lappland med mycket träning. Jag gjorde ändå vad jag kunde och jag tyckte jag kunde åka rätt bra med tanke på skicket min kropp var i.
Jag hann vara i Umeå i tre dagar innan jag och några andra från Umeå åkte iväg till Arvidsjaur för att få skida på bra spår. Vi tränade och tävlade också på lördagen där och även då gick det riktigt tungt. Det var ändå en rolig vistelse med bra sällskap.
I november var jag alltså på träningsläger i 20 av 30 dagar så efter Arvidsjaur var det dags att verkligen ta det lugnt. Då började skolarbetet klumpa ihop sig lite. Jag sov också lite dåligt och det var mycket andra evenemang som jag ville gå på. I efterhand märker jag ju att de två veckorna som skulle bli återhämtande inte riktigt blev det. Jag drog ner på träningen men fortsatte kanske ändå träna lite för mycket. Jag tävlade även en tävling i Skellefteå helgen innan Vuokatti och då trodde jag att det skulle ha vänt, men det hade det verkligen inte. På något sätt hade jag ändå hopp över att det skulle hinna vända till Vuokatti.
För tillfället är jag alltså hemmavid i Nykarleby. I helgen deltog jag i Skandinaviska Cupen i Vuokatti i dagarna tre. Det var en väldigt tuff helg för min del. Jag gav ändå precis varje droppe av energi som fanns i kroppen (inte så många) varje lopp. Direkt jag tog i lite mera på fredagen såg jag stjärnor. På lördagen då jag åkte sprint stod jag i princip stilla i uppförsbacken och på söndagen kändes det lite bättre men det tog så fruktansvärt ont i hela kroppen och det har nog aldrig varit så där skönt att komma i mål. Egentligen är jag inte så förvånad över resultatet för den senaste tiden eller rättare sagt nästan de två och en halv senaste månaderna har det som sagt inte riktigt känts bra i kroppen. Enda undantaget är Suomen Cup i Vuokatti och jag är lite förvånad hur det ändå kunde gå så bra där.
I tisdags sprang jag ett nivåtest i Vörå för att ta reda på eller snarare få bekräftat vad felet är. Det var precis som jag och vi trodde. Jag har tränat bra och min kondition är bra, men min muskulatur "skriker" efter vila som tränarna uttryckte det. Jag samlar på mig laktat (mjölksyra) direkt pulsen stiger. Därför har batteriet dött nästan direkt på tävlingarna och jag har fått kriga på med mycket mjölksyra hela loppet. Det känns bra att få förklaringen till varför det har varit så här för jag förväntar mig verkligen mera av mig själv. Dock så vet jag ju om att min kropp har förändrats och i kroppsscanningen fick jag ju se svart på vitt att jag har lagt på mig väldigt mycket muskler sen i våras. Då blir även hela muskulaturen känsligare och när jag nu blev trött blev jag helt sliten. När det ännu till har pågått så här länge så har kroppen inte haft någon chans att reparera sig.
Nu är det alltså SAKTA, LÅNGSAM och ÅTERHÄMTANDE träning som gäller för mig och lite mera vila än annars så ska det här ordna upp sig. Det är ju så här med idrott ibland. Det går upp och ner och viktigast är att inte tappa tron på det man gör eller det man har gjort, vilket verkligen inte är så lätt då det känns som att kroppen ger upp mera och mera för varje dag typ.
Tror det blir väldigt bra med jullov här hemma med nära och kära så att hjärnan får vila från en massa skola och kroppen får återhämta sig rejält.
Nedan en bild från då vi var nästan 120 finlandssvenskar (och några svenskar) som firade Finlands 100-årsdag i Umeå. Trevlig kväll!