Något jag inte ännu har tagit upp här är att jag den 27:nde april deltog i en föreläsning på Norrvalla med namnet Barnidrott - ingen lek. Klas Östberg var huvudgästen och det var även han som skrivit boken Barnidrott - ingen lek. Östberg är barnläkare och skrev boken efter att han fått en inblick i gymnastiken där vissa barn lär sig att träna och tävla med smärta. Efter det så började han forska mera i barnidrott och skrev senare en bok i ämnet. Kort sammanfattat så menar han att barnidrott på många ställen har spårat ur. Han tar också upp skaderiskerna med att barn elitsatsar. Ett annat problem han tar upp är att föräldrarna och tränarna många gånger pressar barnen allt för hårt. Det finns inte något som heter elitsatsning för barn menar han.
Min uppgift var att med tre andra idrottare delta i diskussionspanelen efter själva föreläsningen. Innan kvällen funderade jag ganska mycket på hur jag själv gjorde då jag var barn och insåg att min verkliga satsning på skidåkning började väldigt sent. Först i gymnasiet skulle jag säga. Det var då skidåkningen var prioritet ett och också då jag började tänka lite mera som en idrottare. Före det så skidtränade jag ju nog, men jag höll på med en massa annat. Tackade ja till allt och vågade göra annat än bara träna skidåkning.
Som barn deltog jag inte i jättemycket olika idrotter. Jag hann med friidrott, dans, gymnastik och ridning. Ridningen tog upp väldigt mycket tid, mest av alla intressen. Med ridningen kom det så mycket mera än bara att sitta på en häst och styra. Som de flesta tror. Vi cyklade till stallet varje dag, ibland flera gånger per dag. Och då vi väl var där så skulle boxar mockar och hö bäras så när jag tänker efter så tillkommer det väldigt mycket tungt fysiskt arbete med ridning. Utöver ridningen så minns jag att vad jag än gjorde eller vad vi än gjorde så var det något i rörelse. På rasterna lekte vi eller spelade fotboll och när man kom hem sprang man runt som en galning och höll på med det ena eller andra. Kvällen kunde sen också innehålla en träning. Det jag alltså kom fram till är att det är just den här spontana idrotten som jag tror har fallit bort, men som för min del har varit jätteviktig för mitt fortsatta idrottande.
Östberg poängterade förutom mångsidighet inom idrotten också allsidighet inom alla intressen. Det är viktigt att hålla på med många olika hobbyer och allt måste inte vara idrott. Dock måste själva entusiasmen komma från barnet själv. Föräldrar är en stor förutsättning för att barn ska kunna ha intressen, men tyvärr är det också föräldrarna som kan förstöra så mycket. Det gäller att hitta en balans mellan att pusha och bromsa.
Jag tyckte det här var väldigt intressant och framförallt viktigt att ta upp. Det är synd att det är så svårt att hålla på med flera än en idrott nu för tiden. Träningarna kan äga rum flera gånger per vecka och om man håller på med tre idrotter så räcker inte tiden till för allt. Vilket leder till att man kanske måste välja väldigt tidigt. Bäst vore ju om olika föreningar och idrotter skulle kunna samarbeta. Till exempel att ta en joggingrunda tillsammans gynnar ju alla idrotter. Eller varför inte hålla en innebandyträning åt ishockeyspelare eller en skidträning åt golfspelare för som Östberg sa: "Om du vill bra på en idrott ska du träna på den. Vill du bli ännu bättre ska du träna på flera."