Där hemma är också mamma och pappa och på uppskattningsnivån har nog de också skjutit i höjden. Det är klart att jag alltid varit tacksam till mina föräldrar, men det är nu som jag inser hur mycket de faktiskt gör för mig och mina systrar. Jag kan inte räkna hur många gånger jag och pappa har satt oss i bilen för att brumma iväg på nya äventyr. Inte heller kan jag föreställa mig hur många kilometer han har kört för mina träningar och tävlingar. Eller hur många skidor han har vallat. Pappa ställer alltid upp. Köper utrustning, betalar läger och gör allt för att bli en bättre vallare. Han får mig också att känna att jag duger, oavsett hur det går. Att mitt värde inte mäts i prestationer, men samtidigt peppar han mig varje dag. Han får mig att skratta i de värsta och bästa stunderna.
Sen har vi mamma. Mamma som hörs över hela skidstadion då hon hejar. Det är nog heller inget parti som jag skidar så hårt på som där mamma står. Mamma kommer med råden "Bryt ihop och kom igen", "Mördarblicken!!", "Fullt ös, medvetslös!", "Tro på dig själv! ". Mamma tar ner mig på jorden och skjuter mig i höjden då det behövs. Mamma tror på mig, men påminner mig om att skidåkningen inte är allt. Att de tycker om mig hur och vad jag än gör.
Såhär känner jag att de är. Åt mig och mina systrar, vi har fått hålla på med den hobby vi vill och de har alltid satt sig in i det. Pappa vet hur man vallar skidor, men han vet också hur man lastar en häst. Mamma vet hur en Youth exchange går till, men också hur man uppfostrar en hundvalp på bästa sätt. De låter oss vara oss själva och gör allt för att vi ska ha det så bra som möjligt. Jag hoppas mamma och pappa vet hur mycket de betyder för oss.
Idag ska alla säga något positivt till sina föräldrar. Utan dem vore vi ingenstans.