Idag startade vi kl. 7 till Pyhäjärvi. Kl. 12 gick starten. Jag tyckte jag fick en riktigt bra start och tog en hård rygg, men tyvärr hamnade vi på utsidan och fick "vänta" på hela långa raden före vi slapp därifrån. Mest chockad blev jag ändå hur mycket jag blev buckad bakifrån och från sidorna. Det var ju inte som att jag stod där och chillade med flit precis.
När jag väl fick ett eget spår var jag ungefär sist och sorgligt men sant så var det där jag befann mig resten av loppet. Jag försökte få flyt i åkningen och hänga på de andra, men på andra varvet var jag tvungen att släppa.
Som jag nämnt tidigare så fick jag för ungefär ett år sedan diagnosen VCD. Det är något jag kan gå in på mera en annan gång, men kan kortfattat säga att det är en stämbands"sjukdom" som gör sig uttryck i andningsproblem. Mest i ansträngning, men för min del även i vardagliga livet så att säga. Hur som helst så har jag haft VCD:n under kontroll väldigt bra på sistone. Vissa gånger har det varit sämre, andra gånger har det inte känts alls. Och de gånger det har varit dåligt har jag kunnat reda upp det för jag ska ju kunna stå emot sånt fjant. Har jag tyckt. Alla kan väl andas.
Idag gav dock psyket mig en riktig käftsmäll. För det är nämligen mellan öronen problemet sitter, iallafall oftast. Jag fick så oerhört jobbigt att andas. När kroppen inte får syre så stumnar kroppen något otroligt. Det känns inte som mjölksyra utan musklerna liksom stelnar. Jag tog mig iallafall i mål. Allt för långt efter alla andra och när jag väl kom i mål var nog all andningsträning jag någonsin övat på som bortblåst. Jag fick panik helt enkelt. Det går ändå alltid om efter ett tag, såväl den här gången. Huvudvärken dånade och mitt ansikte hade svällt upp. Speciellt kring ögonen så jag såg endast suddigt. Jag fick för lite syre helt enkelt. Det är obehagligt, men inte farligt. Jag vet ju vad det handlar om då det händer.
Andrea och Emma skidade helt otroligt bra och tog oss i mål på en femte plats. En placering som det känns som att de är värda, men inte jag. Det är så otroligt frustrerande att några av mina sämsta lopp den här säsongen har jag skidat på stafett. Om jag skulle ha skidat som jag gjorde i Kokkola så skulle min tid ha varit en minut bättre. Till bronset hade vi 35 sekunder. Do the math liksom...
Men nu glömmer jag den här dagen. För tillfället är Minkarna påväg till Ruka för att njuta, av vad jag har hört, perfekta förhållanden. Jag ska bara träna, äta, sova och må bra.
Sen vill jag bara säga hur otroligt mycket jag uppskattar allihopas pepp dagar som dessa. Fast det är ett meddelande, en kram eller en kort kommentar så värmer det för det är precis efter lopp som denna de behövs mest.