En måndag sprang jag bland annat Stjärnrundan, första gången för mig. Banan var 7,5 kilometer i varierande terräng och på varierande underlag. Jag är nöjd med loppet, det är så roligt att tävla! Den dagen jag inte längre satsar fullt ut på skidåkningen så tror jag nog att jag kommer att fortsätta tävla i motionslopp nu som då. Det är så härlig känsla att korsa mållinjen och veta att man har gett allt fast det under själv loppet ofta känns som en plåga.
Jag har också hunnit träffa många vänner "en sista gång" före jag flyttar. Jag väntar många besök till Umeå nu, extramadrassen är införskaffad så det är bara att komma! :)
Förra söndagen började FSS-lägret i Solvalla. Ett intensitetsläger som hette duga. Varje dag bestod av ett hårt pass och ett lugnare grundpass. De hårda passen bestod av styrketest, rullskidtävling, intervaller på sportplan och en tuff stavbacketräning. Alla pass gick riktigt bra och det är givande att se svart på vitt att man gått framåt. Dock så var tävlingen på tisdag ingen höjdare fast tiden förbättrades. Känslan var riktigt dålig faktiskt. Pulsen var låg och mjölksyran kom aldrig. Ändå hade jag ingen kapacitet att öka farten. Lite samma känsla som på Jeppis Summer SKi. Men men, det var en sommartävling så det är nog inget jag funderar desto mera på. Bara att fortsätta träna!
Jag kom hem på torsdag redan med Jenna som hade hämtat några av hennes keramikverk från sin förra skola. Lägret kändes verkligen i kroppen. Träningsvärk från topp till tå. Fredagen innehöll en träning, massage, lunch på Campen, packning samt familje- och födelsedagsmiddag med hela familjen och fammo. Dagen bestod också av en hel del tårar. (Jag är så otroligt tacksam över min familj! De är underbara allihop!) Igår flyttade jag nämligen till Umeå. Mamma och pappa var med och hjälpte till. De åkte hem med båten idag på förmiddagen. Då kändes det nog tomt och lite jobbigt. Men jag stack iväg på träning och då blev det bättre. Verkligen bästa terapin. Det här kommer bli super!
Ifall ni inte har något annat för er ikväll så slå på YLE Fem kl. 19.00. Där visas "Andra stadiet", alltså dokumentärserien som jag medverkar i. Vet egentligen inte om jag är så taggad på att se resultatet om jag ska vara ärlig. Men jag tror det bara är för att det är en grej som är såååååååååå långt ifrån min (och många andras) bekvämlighetszon, nämligen att SE och HÖRA sig själv på TV. Men men, it is what it is. Som jag brukar säga. :)
KRAM på er och ursäkta för ett flummigt inlägg. Jag kommer uppdatera oftare än vanligt nu har jag på känn. Så att alla där hemma kan följa med mina nya äventyr i Umeå.
Imorgon börjar det på riktigt. Vuxenlivet. Hjälp.