Jag tror det här delvis har att göra med att jag är tävlingsmänniska, från topp till tå. Det måste man vara om man ska idrotta, iallafall om man lägger ner typ all sin tid på det. Grejen är att jag har fått ett sämre tävlingshuvud. Förr tänkte jag inte. Jag kände inte efter lika mycket som jag gör nu. Jag sprang tills jag spydde och skidade tills jag svimmade (med en aning överdrift). Nu ger jag upp.
"Var inte så hård mot dig själv!" kan vissa säga då. Å ena sidan kan jag hålla med dem, å andra sidan inte överhuvudtaget. Om man vill bli bäst ska det göra ont, man ska krossa gränser och spränga rekord. Vilket jag inte gjorde idag.
En lite lång inledning på det jag egentligen skulle skriva. Idag hade vi 3000 meter test. Nu ska ni inte missförstå mig. Jag tycker inte att ett test är hela världen. Verkligen inte. Jag kände bara att nu måste jag skriva av mig för att jag blev irriterad på mig själv idag och då måste man få vara det en stund. Vi var inte många som sprang eftersom ett stort gäng är i Solvalla. Dock skulle jag ha haft en riktigt bra draghjälp att hänga på för att uppnå mitt mål idag, men jag tog inte chansen och det är det jag ville skriva om. Varför man inte kan pressa sig så hårt man borde kunna pressa sig? Okej, ofta handlar det om att ens fysiska inte klarar av det som ens psykiska förväntar av en. Men idag vet jag att jag skulle ha orkat hänga på, men det tog ont och jag var trött så jag sprang på där i min bekvämlighetszon. Det här tycker jag inte bara gäller idrott utan annat också. De flesta snurrar på i sitt ekorrhjul. Jag ska inte säga något för det är väl så vissa skulle beskriva mitt liv. Men jag tror det skulle vara viktigt att någongång testa sina egna vingar. Göra något ovanligt. Jag läste en gång ett citat som löd: "Your life begins at the end of your comfortzone" och det har lämnat i mitt huvud. Nästan så man borde tatuera in det. (Var lugn mamma, det lär ta en stund tills det.)
Jag vet inte vad jag vill komma fram till egentligen. Ibland kan det växa djupa funderingar ur ett fjuttigt löptest. Dock vet jag att många känner igen sig. Iallafall de som utövar samma idrott som jag, för vi har diskuterar det här oändligt många gånger. Du ska inte låta prestationer styra ditt liv och du ska tycka om och trivas med dig själv, men våga ta chanser eller risker eller vad du vill kalla det. Ångra hellre något du gjorde än något du inte gjorde och det ska jag tänka på nästa gång någon springer förbi mig. Nästa gång livet springer förbi mig.