Alltså vad händer?! Det här har nog varit några av de mest omtumlande dagarna i hela mitt liv nästan. Efter en lite sämre tävling på lördag (jag vill även poängtera med mitt förra inlägg att alla som tog sig till final förtjänade ju givetvis sin plats, så att det inte finns några missförstånd! Skidorna kan inte fungera problemfritt varje tävling och det är ju också väldigt viktigt att personen PÅ skidorna orkar...) så var jag riktigt taggad på revansch på söndagen.
Tjejerna hade start sent på söndagen också. Jag sov hemma så att jag kunde slappna av till hundra procent. Speciellt min syster Jenna sprider ett ljuvligt lugn runt sig så det känns onödigt att oroa sig. Efter morgonlänken så åt jag frukost och efter ett tag körde vi iväg till Vörå.
14.10 gick min start och från den stunden var det full fokus. Första varvet bromsade jag mig själv för att inte gå in i väggen helt, vilket inte är riktigt likt mig. På andra varvet började jag förstå att det här går riktigt bra, men jag trodde ändå att snart börjar nog de bästa bakom mig öka farten. Men jag fortsatte få bra mellantider hela tiden och fortsatte mata på. Det loppet är nog ett av de roligare jag har gjort i mitt liv. Det konstigaste var nog att jag var så lugn och det kändes helt ärligt som att jag skidade långsamt. Men det är då det ofta går bra för det betyder att jag tar i allt jag kan, men ändå är avslappnad.
Väl i mål så kände jag mig inte ens trött för jag var så upp i varv. Jag var nästan chockad... har jag faktiskt tagit medalj?? Vinnaren kom i mål med en tid som var 19 sekunder bättre än min. Henkka sa åt mig att uppe vid hopptornet så var trean sex sekunder efter mig. I mål var hon 26 sekunder efter mig och jag kunde pusta ut.
Jag tog alltså min allra första FM-medalj, ett silver, i söndags och OJ vad jag har väntat på den dagen. Jag grät. Mamma grät. Pappa grät. Och alla mina vänner grät. Av glädje förstås. ÄNTLIGEN!!!! kände jag mest.
Den medaljen var värt så mycket för mig. Jag har kämpat så mycket för att ta mig till toppen, men alltid bara varit och snuvat på de högsta placeringarna. Jag önskar att ett yngre jag skulle ha vetat att det här skulle hända då det var bakslag på bakslag hela tiden. Att en dag kommer jag komma i mål och gråta av glädje - inte av misslyckande.
TACK för alla grattisar och alla fina ord. Det är nästan för mycket att smälta. Speciellt när reportern berättade vad alla mina vänner hade sagt om mig. Då brast det igen. Alla är så snälla! Det är också en konst att kunna glädjas åt varann, men det lyckades de med. Det var så härligt att alla var på plats också: min tränare, hela familjen (inte Jessica å co. vilket är helt förståeligt med tanke på lilla Astrid), Sebastian och hans familj, en massa vänner från gymnasiet och många flera! Amazing.
Efter en helg full av spänning och nervositet så blev det ju inte bättre på måndagen. Det var då lagen till junior-VM skulle tas ut. Alla andra verkade vara säkra på att jag skulle tas ut, men det var verkligen inte jag! Hursomhelst så försökte jag tänka att jag har gjort det jag kan göra, sedan är det upp till de vad de väljer att göra. Till slut fick jag ändå ett samtal om att jag är en av de som får åka iväg till Rumänien nästa måndag. Herregud.