Igår var det DM-stafett i Lappfors och jag hade en jättebra känsla i kroppen. Träningarna hade gått bra in i veckan och det skulle bli roligt. Jag startade och i första backen slant skidorna ordentligt och det kom en lucka till de tre första åkarna som jag aldrig kom ikapp under loppet. Skidorna var inte till min fördel idag, inte alls. Men det var nog inte bara den enda orsaken till den stora besvikelsen dagen bjöd på. Min teknik hade åter igen gått och gömt sig, jag mådde illa och hade tung och trött kropp. Det gick bara inte alls hur mycket än mitt huvud ville. Jag var så arg när jag kom i mål! Så fruktansvärt sur, ledsen och besviken. Det värsta var att det var en gång då det höll i sig för länge.
Till sist kommer man ändå ner på jorden igen. Skidning är en hobby. Något jag gör för att det är roligt och för att jag gillar det. Jag vet att jag gör mitt bästa, både på träning och tävling och det är viktigast och det enda jag kan göra. För stunden känns det som att livet rasar samman och allt man tänker är negativa tankar eftersom man lägger ner otroligt mycket tid och så blir det pannkaka av allt. Men det går alltid om och man inser att det är onödigt att lägga så mycket tårar och energi på en misslyckad tävling.
Jag ska glömma gårdagens tävling och ta med mig positiva känslor från dagens tävling istället. Idag skidade vi 5 km på FM-spåret i Kokkola. Vi var fyra med och jag blev sist, men det kändes okej att bli sist idag (trodde aldrig jag skulle säga så). Motståndet var flickor som är i toppen i min ålder. Till tredje platsen hade jag 4 s och i skate har jag aldrig varit så nära henne. Loppet var inte på något vis toppen och jag var trött och vinglig. Men nu för tusan ska jag träna kroppen lite mindre, träna mitt huvud lite mera och tro på att jag kan skida hårt!!!!