Min intervall bestod av 20 minuter MU, det vill säga allt du kan. Eftersom det inte blev någon tävling i helgen så gjorde jag en egen tävling. Det är inte samma sak att dra hårt på skidor som att springa, men det är bättre än ingenting. I början gick det riktigt katastrof, min andning var så dålig så min kropp domnade å träden svajade, fast det inte blåste. Men jag var fast besluten om att jag ska springa 20 minuter och att jag nog visst kan andas. Nåväl, efter 10 min gick det lite bättre. De två sista minutrarna pressade jag allt det gick uppför backen. Blodsmak i munnen, mjölksyra i benen, kramp i magen och även dålig känsla i knoppen. Andningen värre än någonsin, inte speciellt hårt gick det, pulsen inte så hög som jag borde få upp den till och slut i kroppen helt enkelt. Men vet ni vad... efter någon minut steg jag upp och kände hur skönt det var att ha gjort det fast det var tungt, hur mycket jag ska kämpa för att få min andning normal och hur mycket jag längtar till nästa helg då jag får göra det igen. Nog är man ju knasig ändå.
Inte den charmigaste rubriken, men det var det jag började tredje advent med. Namnet kom till då vi i högstadiet var ett gäng tjejer som tränade friidrott, löpning en gång i veckan i högstadiet. Ingen satsade riktigt, (jag såg det mest som bra träning till min skidåkning) men vi hade en väldigt bra tränare och riktigt roligt. När vi då sprang tunga intervaller fick namnet sin start.
Min intervall bestod av 20 minuter MU, det vill säga allt du kan. Eftersom det inte blev någon tävling i helgen så gjorde jag en egen tävling. Det är inte samma sak att dra hårt på skidor som att springa, men det är bättre än ingenting. I början gick det riktigt katastrof, min andning var så dålig så min kropp domnade å träden svajade, fast det inte blåste. Men jag var fast besluten om att jag ska springa 20 minuter och att jag nog visst kan andas. Nåväl, efter 10 min gick det lite bättre. De två sista minutrarna pressade jag allt det gick uppför backen. Blodsmak i munnen, mjölksyra i benen, kramp i magen och även dålig känsla i knoppen. Andningen värre än någonsin, inte speciellt hårt gick det, pulsen inte så hög som jag borde få upp den till och slut i kroppen helt enkelt. Men vet ni vad... efter någon minut steg jag upp och kände hur skönt det var att ha gjort det fast det var tungt, hur mycket jag ska kämpa för att få min andning normal och hur mycket jag längtar till nästa helg då jag får göra det igen. Nog är man ju knasig ändå.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Archives
November 2018
|