VM-debuten är avklarad. I strålande solsken och icke-existerande klassiska spår. För min del var loppet ett riktigt bottennapp. Jag öppnade hårt (vilket inte är så ovanligt för att vara mig). Efter cirka två kilometer låg jag ännu med de 20 bästa. Vid varvningen hade jag ramlat ner till 29:nde. Där och då tog det stopp. Eller inte stopp, men så gott som. I en backe funderade jag för första gången i mitt liv om jag skulle behöva avbryta, det har jag aldrig gjort tidigare. Men den tanken varade inte länge utan jag försökte samla mig och fortsätta skida avslappnat men hårt. Dock så samarbetade kroppen inte alls idag. Jag var så fruktansvärt trött och utan att skoja så gick jag på skidorna i en saxuppförsbacke. GICK! Då är det illa. Sånt får inte hända.
Vid sista mellantiden då det var kanske 700 meter kvar så hade jag ännu en chans att bli med de 30 bästa. Det blev tyvärr inte så utan jag tappade en massa placeringar och slutade på en 43:dje plats.
När jag kom i mål var jag smått besviken, men inte så värst mycket ändå. Jag var glad att jag hade kämpat mig i mål. För varje minut blev jag dock mera missnöjd hela tiden. Det skulle ha varit något helt annat om jag skulle ha känt att jag fick ut allt jag hade och att allt liksom fungerade. Då skulle jag ha accepterat resultatet. Men då det var en skitdag på säsongens största tävling så känns det helt uselt!
Jag försöker att inte var för hård mot mig själv eftersom att det för det första inte går att vrida tillbaka tiden och göra om det och för det andra så gjorde jag så gott jag kunde idag. Efter tävlingar känns det ofta som att "Ååh, jag skulle ha kunnat skida hårdare..." men näe, jag vet inte om jag skulle ha kunnat göra det idag. För det tredje så är ju det för min del en otroligt stor prestation att jag ens tog mig hit så jag kan ju inte förvänta mig att gå från 0 till 100 på en säsong. Men då man blir vald så vill man också kunna represtenera sitt land, och göra det utan att skämmas.
De flesta andra finländare skidade jättebra idag och det är jag ju så klart glad över. De är så extremt tuffa i toppen och att Lauri kammade hem en bronsmedalj och Johanna tog en fin fjärdeplats är jag så otroligt imponerad av!
Nu har tiden gått ut för då jag får älta och vara ledsen så nu glömmer vi det här loppet. Eller inte glömmer kanske, det vill jag inte göra. Men vi glömmer placeringen och känslan och så siktar vi framåt. Ifall jag ska se något positivt så fick motivationen sig en boost iallafall. Om jag ska klå de 42 andra som var före mig så är det bara att träna mera. Och som min rumskompis sa - du är hur som helst en erfarenhet rikare! Vad nu det betyder...
Jepp, det där inlägget skrev jag efter att loppet var skidat. Nu i efterhand vet jag ännu inte riktigt vad som gick fel. Det finns många faktorer. Jag är inte sån att jag vill hitta bortförklaringar till dåliga tävlingar, utan snarare vill jag hitta möjliga orsaker så att jag till nästa gång kan lära mig något utav det. Efter det här loppet lärde jag mig att jag inte kan öppna sådär hårt på hög höjd. Känns ändå jobbigt eftersom jag visste om att man inte kan öppna för hårt och ändå blev det så att jag gjorde det. Antagligen lite väl taggad kanske. En annan faktor som kan ha ställt till det var att jag på lördag började känna av allergisymptom. Alltså jag blev riktigt täppt i näsan och mina ögon rann. Såna symptom brukar jag alltså få i april, maj någongång och nu fick jag det i februari. Antagligen på grund av värmen och växtligheterna, vilket också är ganska skrattretande. En tredje faktor kan ha varit att det helt enkelt var en dålig dag. Inte mera med det.
Resten av resan fick jag agera åskådare på tävlingarna, vilket också var roligt. Klart att jag helst av allt skulle ha skidat flera lopp och speciellt fått revansch efter fiaskot, men jag fick göra mitt bästa för att heja fram de andra till bra placeringar istället. Det var också väldigt intressant att se på tävlingar på den nivån. Jag fortsatte träna på iallafall och försökte utnyttja terrängen så bra jag kunde och det faktum att vi var på hög höjd. Det fanns också ett spa där med bastu, bubbelpool och en pool så där kunde man lätt spendera några timmar. Efter tävlingarna så ordnades det ett party för allihopa som var jätteroligt. Speciellt kul att träffa alla från de andra länderna. Vi besökte också några sevärdheter och hade fotbollsturnering med Norge och Kanada.
Summa summarum så var det en bra resa. Det är klart att den skulle ha blivit helt annorlunda om det funnits snö. Dock så tyckte jag ändå arrangörerna jobbade på bra. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det är att försöka skapa bra VM-banor med våld. Tävlingarna kunde ju genomföras iallafall fast förhållandena var ganska katastrofala. Överlag så är jag väldigt glad över att jag har lärt känna många nya människor. Jag har lärt mig finska. Jag har deltagit i mitt allra första VM. Jag har fått representera Finland. Jag har sett Rumänien. Jag har fått mycket motivation. Jag har fått många minnen och varit med om en underbar upplevelse.
Ett av de bästa minnen från resan är nog då jag var på öppningsceremonin med några andra från laget. Alla länder gick stolta med sina flaggor och mäktig musik spelades i högtalarna. Mamma och pappa var också där och jag sökte efter dem i publiken. Då jag såg dem så stod de och viftade med världens största leende på läpparna. Då brände glädjetårarna bakom ögonlocken för det var som att jag fattade allting då. Att jag verkligen tog mig till junior-VM. Att jag slog ur underläge och bevisade för mig själv och alla andra att jag faktiskt kan skida hårt. Fast loppet gick uselt så kunde jag inte i den stunden vara ledsen över det. Och att sedan se mamma och pappa som såg ut som världens stoltaste föräldrar så kände jag mig bara så lycklig. Jag är så otroligt tacksam över att mamma och pappa ställer upp så otroligt mycket för mig och utan dem skulle jag inte ha kommit någonstans. Det må låta som en klyscha, men det är sant. Att de reste till Rumänien bara för att se mig skida i 17 minuter säger ganska mycket. Tack mamma och pappa för att ni ger mig chansen att hålla på med det här! Ni är bäst.