Hej! 

Måndagen och tisdagen spenderades med ansiktet i matteboken.  Jag hann också med en klassisk skidlänk med mamma på måndagen och en skate skidlänk med Ronja på tisdagen. 

På onsdagen skrev jag då alltså matte. Det gick riktigt dåligt. Eller så kändes det iallafall. Men men, så går det ibland. Räknat är räknat. Att sista skrivningen äntligen är över är så otroligt skönt iallafall!! Och student blir jag. Det är ju skönt att veta, hehe.

Den här dagen började jag med en klassisk långlänk i Vöråspåret. Det var fina spår och solen sken. Vårvintern är allt en härlig tid att vara skidåkare på. För tillfället är jag hemma och ska njuta av ett påsklov utan måsten. Inga tävlingar. Inget plugg. Bara långa lovdagar med de personer jag tycker allra mest. Prima! 

​GLAD PÅSK! 

Nedan bilder från förra helgen tagen från arrangörernas Facebook-sida. 

YES! Dagens saldo blev en bronsmedalj. En medalj som jag verkligen fick kriga för. Idag var mitt mål ändå att vinna. Någongång måste man ju våga ha det som mål för det är väl en stor orsak till att vi gör det här - för att bli bäst och vinna. Det såg faktiskt väldigt bra ut ganska långt in i loppet. Ännu vid 10 kilometer hade jag ledningen. Då började dock tröttheten smyga sig på och jag fick inte skidorna riktigt att fästa, vilket tog mycket onödiga krafter. Men jag fortsatte kämpa fast lungorna värkte och mjölksyran sprutade. Det blev till slut 6 sekunder till andra platsen och ca. 20 sekunder till första platsen om jag minns rätt.

Jag är riktigt nöjd ändå fast medaljen hade en lite för mörk färg, hehe. Minken hade också en väldigt bra dag med 7 stycken bland de 12 bästa, grymt! Det blev också ett stort kramkalas med Andrea efter att vi båda kammade hem en medalj. Delad glädje är dubbel glädje!  Tusen tack också till alla som hejade, det ger en så mycket energi! Och tack till Rossignol för skidservicen!

Nu är jag påväg hem med mamma som har varit mitt sällskap denna helg istället för pappa som vanligtvis är med mig. Det gick bra det också. Hon fick mycket väl godkänt! :) Imorgon och på tisdag ska jag råplugga till matteskrivningen på onsdag. Då skriver jag min allra sista studentskrivning ever! Oj, vad skönt. Då det är över blir det dock att börja läsa på högskoleprovet till Sverige och andra inträdesprov, ingen vila och ingen ro. Mina sista tävlingar blir i Taivalkoski helgen efter påskhelgen.

Idag skidades det 5 kilometer skate i Valkeakoski på en 2,5 kilometers bana som var i riktigt bra skick med tanke på förutsättningarna. Betydligt bättre än igår iallafall då spåret var väldigt sockrigt och löst. Solen sken också nu som då och det skapar ju alltid en mycket trevligare stämnIng.

Mitt eget lopp gick fint. Jag tyckte jag lyckades hålla en jämn fart båda varven. Det resulterade i en femte plats med endast tre sekunder från fjärde platsen och nio sekunder till bronset. Klart det skulle ha suttit ännu bättre med en medalj runt halsen, men nog är jag nöjd för det. En annan gång är det förhoppningsvis jag som orkar pressa mig det allra sista och inte ta på mig onödiga sekunder.

Efter loppet blev det nedjoggning, prisutdelning och därefter en hel del testande av de klassiska skidorna. Imorgon är det nämligen dags för årets långa-FM. Det kommer bli riktigt spännande. Hoppas jag lyckas hålla koll på varven bara, det är nämligen hela sex varv.

God förmiddag!

Är i Vasa för tillfället. Igår efter att jag kört en tävlingsförberedande träning på morgonen så körde jag hit för att sköta Jennas hund så han inte behövde vara ensam så länge. Vi gick en promenad i den härliga vårsolen och jag räknade en hel del matte. Morgonträningen gick jättebra och det var blixtföre och solsken hela träningen. På golfbanan var det till och med "skaran". Nice!

Imorgon styr mamma och jag kosan mot Valkeakoski där det ordnas junior-FM i helgen. Jag ser riktigt mycket fram emot det. Båda dagarna startar vår klass väldigt sent (ca. 13.30) så skidföret kommer antagligen vara väldigt trögt och långsamt. På lördag skidar vi 5 km skate och på söndag 15 km klassiskt.

Hej på er!

Idag var det dags för studentskrivningar igen. Denna gång modersmål och essäprovet. Jag skrev en uppgift om jämställdhet, vilket är något jag annars också tycker är väldigt viktigt och intressant så det passade utmärkt. Själva uppsatsen och skrivandet kändes helt okej så det är att hoppas på det bästa. Dagen fortsatte jag med en klassisk skidlänk med Elin. Kroppen var ganska trött efter en tävlingshelg och efter sittandet i salen utan någon riktig lunch.

Igår skidade jag ju alltså skol-FM i form av 10 kilometer skate masstart och lyckades kamma hem en bronsmedalj. Vi var tre tjejer som drog en lucka efter ungefär halva första varvet och lyckades hålla det till slut. Ner till fjärde tjejen tror jag det var 25 sekunder. Chans på guldet och silvret hade jag enda tills en liten uppförsbacke där jag tyvärr blev helt inträngd och var tvungen att stanna upp helt och "vänta" på de andra. Då fick de ju förstås en lucka som jag inte kunde skida ikapp på bara 200 meter. Lite surt ändå eftersom jag kände mig ganska pigg ändå och mina skidor var så otroligt bra. (Tack till FSS' service: Stefan och en annan som jag tyvärr inte kan namnet på) Skulle gärna ha varit med om slutspurten. Dock får jag ändå var otroligt nöjd. När den här säsongen började trodde jag inte att jag skulle få ett brons i ett skatelopp. Kul att se att en utveckling har skett också i den stilen. 

Resten av veckan ska jag träna, dra tre stycken pass, räkna matte, vara hundvakt och på fredag bär det av till Valkeakoski på säsongens sista junior-FM. Snöläget där är åt det sämre hållet så vårt långa-FM har förkortats till 15 kilometer och blivit intervallstart istället för masstart. Men men, det är bara att gilla läget och hoppas på bra förhållanden.

Ha det bra! 

Alla bilder förutom den sista är från Ounasvaaran hiihtoseura.

PS. Ni som läser min blogg på telefonen så har kanske sett att min header föreställer någon typ av storstad med en massa skyskrapor?! Jag har ingen aning om vad det gör där och jag har inte vetat om det. Tyvärr får jag inte ändrat det heller, men nåja fulare bild har man väl sett.

Det är mycket nu känns det som. Jag tänkte ändå jag skulle försöka publicera ”Rumänieninlägget” här nu så att jag får lämna det bakom mig. Texten nedanför skrev jag efter tävlingen så ni vet varför jag är lite förbannad, haha. 
 
VM-debuten är avklarad. I strålande solsken och icke-existerande klassiska spår. För min del var loppet ett riktigt bottennapp. Jag öppnade hårt (vilket inte är så ovanligt för att vara mig). Efter cirka två kilometer låg jag ännu med de 20 bästa. Vid varvningen hade jag ramlat ner till 29:nde. Där och då tog det stopp. Eller inte stopp, men så gott som. I en backe funderade jag för första gången i mitt liv om jag skulle behöva avbryta, det har jag aldrig gjort tidigare. Men den tanken varade inte länge utan jag försökte samla mig och fortsätta skida avslappnat men hårt. Dock så samarbetade kroppen inte alls idag. Jag var så fruktansvärt trött och utan att skoja så gick jag på skidorna i en saxuppförsbacke. GICK! Då är det illa. Sånt får inte hända.

Vid sista mellantiden då det var kanske 700 meter kvar så hade jag ännu en chans att bli med de 30 bästa. Det blev tyvärr inte så utan jag tappade en massa placeringar och slutade på en 43:dje plats.
När jag kom i mål var jag smått besviken, men inte så värst mycket ändå. Jag var glad att jag hade kämpat mig i mål. För varje minut blev jag dock mera missnöjd hela tiden. Det skulle ha varit något helt annat om jag skulle ha känt att jag fick ut allt jag hade och att allt liksom fungerade. Då skulle jag ha accepterat resultatet. Men då det var en skitdag på säsongens största tävling så känns det helt uselt!

Jag försöker att inte var för hård mot mig själv eftersom att det för det första inte går att vrida tillbaka tiden och göra om det och för det andra så gjorde jag så gott jag kunde idag. Efter tävlingar känns det ofta som att "Ååh, jag skulle ha kunnat skida hårdare..." men näe, jag vet inte om jag skulle ha kunnat göra det idag. För det tredje så är ju det för min del en otroligt stor prestation att jag ens tog mig hit så jag kan ju inte förvänta mig att gå från 0 till 100 på en säsong. Men då man blir vald så vill man också kunna represtenera sitt land, och göra det utan att skämmas.

De flesta andra finländare skidade jättebra idag och det är jag ju så klart glad över. De är så extremt tuffa i toppen och att Lauri kammade hem en bronsmedalj och Johanna tog en fin fjärdeplats är jag så otroligt imponerad av!

Nu har tiden gått ut för då jag får älta och vara ledsen så nu glömmer vi det här loppet. Eller inte glömmer kanske, det vill jag inte göra. Men vi glömmer placeringen och känslan och så siktar vi framåt. Ifall jag ska se något positivt så fick motivationen sig en boost iallafall. Om jag ska klå de 42 andra som var före mig så är det bara att träna mera. Och som min rumskompis sa - du är hur som helst en erfarenhet rikare! Vad nu det betyder...

Jepp, det där inlägget skrev jag efter att loppet var skidat. Nu i efterhand vet jag ännu inte riktigt vad som gick fel. Det finns många faktorer. Jag är inte sån att jag vill hitta bortförklaringar till dåliga tävlingar, utan snarare vill jag hitta möjliga orsaker så att jag till nästa gång kan lära mig något utav det. Efter det här loppet lärde jag mig att jag inte kan öppna sådär hårt på hög höjd. Känns ändå jobbigt eftersom jag visste om att man inte kan öppna för hårt och ändå blev det så att jag gjorde det. Antagligen lite väl taggad kanske. En annan faktor som kan ha ställt till det var att jag på lördag började känna av allergisymptom. Alltså jag blev riktigt täppt i näsan och mina ögon rann. Såna symptom brukar jag alltså få i april, maj någongång och nu fick jag det i februari. Antagligen på grund av värmen och växtligheterna, vilket också är ganska skrattretande. En tredje faktor kan ha varit att det helt enkelt var en dålig dag. Inte mera med det.

Resten av resan fick jag agera åskådare på tävlingarna, vilket också var roligt. Klart att jag helst av allt skulle ha skidat flera lopp och speciellt fått revansch efter fiaskot, men jag fick göra mitt bästa för att heja fram de andra till bra placeringar istället. Det var också väldigt intressant att se på tävlingar på den nivån.  Jag fortsatte träna på iallafall och försökte utnyttja terrängen så bra jag kunde och det faktum att vi var på hög höjd. Det fanns också ett spa där med bastu, bubbelpool och en pool så där kunde man lätt spendera några timmar. Efter tävlingarna så ordnades det ett party för allihopa som var jätteroligt. Speciellt kul att träffa alla från de andra länderna. Vi besökte också några sevärdheter och hade fotbollsturnering med Norge och Kanada.

Summa summarum så var det en bra resa. Det är klart att den skulle ha blivit helt annorlunda om det funnits snö. Dock så tyckte jag ändå arrangörerna jobbade på bra. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det är att försöka skapa bra VM-banor med våld. Tävlingarna kunde ju genomföras iallafall fast förhållandena var ganska katastrofala. Överlag så är jag väldigt glad över att jag har lärt känna många nya människor. Jag har lärt mig finska. Jag har deltagit i mitt allra första VM. Jag har fått representera Finland. Jag har sett Rumänien. Jag har fått mycket motivation. Jag har fått många minnen och varit med om en underbar upplevelse.

Ett av de bästa minnen från resan är nog då jag var på öppningsceremonin med några andra från laget. Alla länder gick stolta med sina flaggor och mäktig musik spelades i högtalarna. Mamma och pappa var också där och jag sökte efter dem i publiken. Då jag såg dem så stod de och viftade med världens största leende på läpparna. Då brände glädjetårarna bakom ögonlocken för det var som att jag fattade allting då. Att jag verkligen tog mig till junior-VM. Att jag slog ur underläge och bevisade för mig själv och alla andra att jag faktiskt kan skida hårt. Fast loppet gick uselt så kunde jag inte i den stunden vara ledsen över det. Och att sedan se mamma och pappa som såg ut som världens stoltaste föräldrar så kände jag mig bara så lycklig. Jag är så otroligt tacksam över att mamma och pappa ställer upp så otroligt mycket för mig och utan dem skulle jag inte ha kommit någonstans. Det må låta som en klyscha, men det är sant. Att de reste till Rumänien bara för att se mig skida i 17 minuter säger ganska mycket. Tack mamma och pappa för att ni ger mig chansen att hålla på med det här! Ni är bäst.

Hejsvejs!

I tisdags kom jag hem från Rumänien och direkt klädde jag på mig skidkläderna och stack ut på ett skidpass. Lite komiskt ändå. Resten av veckan har jag fortsatt träna, umgåtts med familjen och hunnit fika med Fanny samt luncha med Janina och Felicia. Jag var även medaljutdelare på Onnis Runda. Det var kallt, men ändå roligt att se så många barn som gav järnet.

Ett lite mera detaljerat inlägg om Rumänienresan kommer senare. Nu ville jag mest kika in för att berätta att jag är hemma och allt har gått bra. Anledningen till den bristfälliga uppdateringen är avsaknaden av wifi på hotellrummet...

Tack till alla lyckönskningar alla gett, roligt att ni vill följa med. Jag vill även rikta ett stort tack till Svarvars Trävaruhandel och Ulf på Andelsbanken som har sponstrat min VM-resa! Det uppskattas!