Halli hallå! En bild på några av husen i den lilla VM-byn eller vad man ska kalla det. Huset längst till vänster bor vi i. Bilden är från hotellets hemsida. Och ja - det är sådär fint i verkligheten också. 

Snöläget här i Rumänien är oförändrat. Riktigt uselt vill säga. Men sånt vi inte kan påverka så lägger vi inte onödig och negativ energi på som tränaren sa. Så med det sagt så ställde vi oss på rullskidorna igår och gjorde en grundträning. Helt ärligt så är det inte allt för jobbigt att det inte finns snö. Det är klart att jag helst skulle vilja skida och det är väldigt synd för allihopa, både arrangörerna och skidåkarna, att det inte finns snö. Dock så är terrängen här helt otrolig och det finns både stora salar samt både gym och simhall så det går ingen nöd på träningen iallafall. En liten barmarksträningsvecka här mitt i tävlingssäsongen kanske bara gör gott, vem vet. 

Nu har det iallafall kommit hit andra länder också, bland annat Sverige, Norge, Kanada och tillochmed Australien är här med fyra skidåkare. Så nu börjar det bli en helt annan stämning här än då bara vi finländerna och rumänerna "tållade" på här. ÅÅH VA' SPÄNNANDE!! :D 
Igår var vi också nere till byn eftersom att vi hade viloeftermiddag. Där fanns ett "Draculaslott" och en liten, mysig marknad. Alltså på vissa ställen här i Rumänien är det som att tiden skulle ha stannat. Husen är gamla, folk går klädd i trasor och mittiallt kommer det en familj med häst och kärra. Är det 2016 eller 1916?! Första tanken är ju: Usch, här skulle jag aldrig vilja bo!! Men något som slog mig var att jag automatiskt antog att de har ett mycket sämre liv än mig, eller oss. Det är ju ändå något som inte alls måste stämma... själva livsstandarden är ju lägre förstås. Men de måste inte nödvändigtvis vara missnöjda med sin tillvaro. Det kan ju hända att de mår hur bra som helst! 

Något annat jag har börjat fundera mycket på är hur beroende alla är av wifi. Alltså det är ju rent ut sagt bedrövligt. Vi har nämligen inte haft tillgång till internet här på vårt hotell utan det har bara funnits wifi i matsalen. Så direkt vi har kommit dit har allihopa suttit med telefonerna framför sig som att hela livet kretsade kring den skärmen. Det finns ju många beroenden här i världen och de flesta är ju riktigt skadliga och därför undviker man dem, men ingen tycks bry sig om hur otroligt beroende de är av internet. Eller sociala medier. Det är väl precis lika skadligt tycker jag. Jag har väl inte så mycket att säga till om eftersom jag också vill ha internet eller iallafall vill jag kunna ha kontakt med familj och vänner. Iallafall blev det en tankeställare för mig och nu försöker jag ta det som ett "rehabläger" från telefonen och internet.

Idag började vi dagen med drag på rullskidor. Det gick riktigt bra för min del och roligt att få upp flåset och pulsen också mellan varven. Nu har de också börjat köra snö till skidspåret så vi hoppas på det bästa! Som det ser ut nu så får vi skida på söndagen iallafall.

Hej betyder rubriken (på rumänska). 

I helgen ordnades det FSSM i Vörå. På fredag stod jag över sprinten eftersom jag hade studentskrivningar på dagen och efter helgen väntade en låång resa som jag ville vara relativt pigg till. På lördagen deltog jag i 5 kilometer klassiskt. Känslan var faktiskt inget vidare... dock så hade jag helt fel inställning till tävlingen från början. Jag tyckte nämligen det var så skönt med en tävling där resultatet inte egentligen spelade någon roll. Inga stora medaljer stod på spel och inte heller några platser i något lag. Och med den inställningen kommer man inte långt. Jag var lite undertaggad helt enkelt. Men fast positiva tankar är viktiga så kan de inte påverka en trött kropp, vilket jag hade. Det kändes tungt helt enkelt. Men om jag tänker tillbaka på veckan så förstår jag kanske att uppladdningen inte varit den bästa. Jag har haft fullt upp hela tiden och det har varit en massa "fixande" med allt inför VM och val om framtiden och sånt samt träningar och prov. Hur som helst, resultatet blev en andra plats (4,5 sekunder från vinnaren). Något som ändå känns positivt var att det faktiskt kändes riktigt dåligt och ändå gick helt okej. Förhoppningsvis betyder det att min "låga nivå" också har förbättrats. Om ni förstår vad jag menar...

Resten av lördagen så packade jag för fullt och hann också tillsammans med resten av familjen och Basti till Jessicas, Freddas och Astrids. Det var roligt att se dem! 

På söndagen skidade jag stafett tillsammans med Amanda och Andrea. Vi försvarade guldet från ifjol, tjoho! Mitt eget lopp gick betydligt bättre än lördagen och det kändes som att jag var back on track. Amanda skidade också jättebra! Efter lagets målgång blev det att styra kosan hem och packa det sista. Halv 5 gick tåget till Helsingfors.

Igår började jag dagen tidigt då jag vaknade klockan 4. Då startade resan mot Rumänien. Jag var ganska nervös eftersom jag inte kände någon annan än Juuso. Sen så är jag väldigt osäker på min finska eftersom de flesta av oss Österbottningar aldrig riktigt får chansen att prata eller höra finska... så det var lite jobbigt. Dock så behövde jag inte oroa mig för det visade sig gå helt okej. Jag förstår väldigt bra allt vad de pratar om, men har ibland lite svårt att uttrycka mig på rätt sätt. För som med allt annat här i världen så vill jag ju inte att det ska vara halvbra. Det ska vara så bra det bara kan vara! Men nu ska jag istället se det som en utmaning och göra det bästa av situationen. Att göra det bästa av träningssituationen får vi också göra. Det är nämligen jättelite snö här. Så pass lite att vi får skida först på torsdagen. Alltså ingen orkar längre vara på dåligt humör över snöbristen som råder överallt så det är bara att gilla läget! Bilden föreställer skidspåret från idag...

Vid sidan om skidåkningen så går jag ju faktiskt mitt sista år i gymnasiet också. Förra veckans torsdag var min allra sista skoldag i gymnasiet, vilket känns både lite sorgligt men skönt. Tyvärr missar jag Penkkis då jag är här, vilket är extra tråkigt eftersom jag har varit med och planerat mycket program och det vore så roligt att vara där! Å andra sidan får jag uppleva en dröm jag har haft väldigt länge så det känns inte så dåligt ändå faktiskt. 

​HA DET BRA! 

 
Alltså vad händer?! Det här har nog varit några av de mest omtumlande dagarna i hela mitt liv nästan. Efter en lite sämre tävling på lördag (jag vill även poängtera med mitt förra inlägg att alla som tog sig till final förtjänade ju givetvis sin plats, så att det inte finns några missförstånd! Skidorna kan inte fungera problemfritt varje tävling och det är ju också väldigt viktigt att personen PÅ skidorna orkar...) så var jag riktigt taggad på revansch på söndagen. 

Tjejerna hade start sent på söndagen också. Jag sov hemma så att jag kunde slappna av till hundra procent. Speciellt min syster Jenna sprider ett ljuvligt lugn runt sig så det känns onödigt att oroa sig. Efter morgonlänken så åt jag frukost och efter ett tag körde vi iväg till Vörå.

14.10 gick min start och från den stunden var det full fokus. Första varvet bromsade jag mig själv för att inte gå in i väggen helt, vilket inte är riktigt likt mig. På andra varvet började jag förstå att det här går riktigt bra, men jag trodde ändå att snart börjar nog de bästa bakom mig öka farten. Men jag fortsatte få bra mellantider hela tiden och fortsatte mata på. Det loppet är nog ett av de roligare jag har gjort i mitt liv. Det konstigaste var nog att jag var så lugn och det kändes helt ärligt som att jag skidade långsamt. Men det är då det ofta går bra för det betyder att jag tar i allt jag kan, men ändå är avslappnad. 

Väl i mål så kände jag mig inte ens trött för jag var så upp i varv. Jag var nästan chockad... har jag faktiskt tagit medalj?? Vinnaren kom i mål med en tid som var 19 sekunder bättre än min. Henkka sa åt mig att uppe vid hopptornet så var trean sex sekunder efter mig. I mål var hon 26 sekunder efter mig och jag kunde pusta ut.

Jag tog alltså min allra första FM-medalj, ett silver, i söndags och OJ vad jag har väntat på den dagen. Jag grät. Mamma grät. Pappa grät. Och alla mina vänner grät. Av glädje förstås. ÄNTLIGEN!!!! kände jag mest. 

Den medaljen var värt så mycket för mig. Jag har kämpat så mycket för att ta mig till toppen, men alltid bara varit och snuvat på de högsta placeringarna. Jag önskar att ett yngre jag skulle ha vetat att det här skulle hända då det var bakslag på bakslag hela tiden. Att en dag kommer jag komma i mål och gråta av glädje - inte av misslyckande.

TACK för alla grattisar och alla fina ord. Det är nästan för mycket att smälta. Speciellt när reportern berättade vad alla mina vänner hade sagt om mig. Då brast det igen. Alla är så snälla! Det är också en konst att kunna glädjas åt varann, men det lyckades de med. Det var så härligt att alla var på plats också: min tränare, hela familjen (inte Jessica å co. vilket är helt förståeligt med tanke på lilla Astrid), Sebastian och hans familj, en massa vänner från gymnasiet och många flera! Amazing.

Efter en helg full av spänning och nervositet så blev det ju inte bättre på måndagen. Det var då lagen till junior-VM skulle tas ut. Alla andra verkade vara säkra på att jag skulle tas ut, men det var verkligen inte jag! Hursomhelst så försökte jag tänka att jag har gjort det jag kan göra, sedan är det upp till de vad de väljer att göra. Till slut fick jag ändå ett samtal om att jag är en av de som får åka iväg till Rumänien nästa måndag. Herregud.

Go'kväll i stugorna!

Oj, vilken lång dag det här har varit. Idag var det nämligen dags för FM-sprint i Vörå a.k.a. hemmaplan. För ovanlighetens skull så startade killarna före oss tjejer så det blev en sen start. Vädret har varit sämsta tänkbara idag, för både skidåkare och åskådare. Det var rena rama "snöpyron", vilket ledde till en mängd av minisnödrivor längs hela banan. Dessutom var det en besvärlig blåst som man kände av på upploppet speciellt. Det kändes som att man skidade i tjära.

Min egen prestation får godkänt. Tidskörningen var riktigt usel. Jag tog mig vidare och det var ju viktigast, men känslan jag hade var riktigt dålig. Ingenting fungerade och det tog så fruktansvärt ont då jag andades.

Kvartsfinalen gick helt okej och jag tog mig vidare till semifinal. Jag kände mig pigg i kroppen och hade bara en plan - att ta mig till final. Dock så gick planen i kras och tolfte blev min slutplacering. En del av mig är nöjd eftersom detta är min bästa placering i skatesprint. En annan del av mig hade hoppats på så mycket mer. Det som grämer mig mest är nog att skidorna var riktigt dåliga idag, det måste jag helt ärligt säga. Jag var med i den ledande klungan uppför och låg kring tredje, fjärde plats. När vi var nere på stadion igen var jag sist. Den ledande klungan hade fått en lucka och de bakom mig gled förbi mig. Jag vet inte om jag helt enkelt gjorde fel skidval, eller om föret ändrade lite till semin eller var det gick fel. Egentligen är det ju ingen vits alls att spekulera kring detta alls, det vet jag. Men det skulle vara lättare att acceptera att jag helt enkelt inte orkade, men när det är utrustningen som sätter käppar i hjulet känns det helt åt skogen...

Fanny kom till final idag och gjorde en jättebra tävling, det var otroligt roligt att se! Väldigt många andra FSSare skidade också riktigt bra. Tack också till alla som hejar för full mun längs banan. Det är guldvärt då mjölksyran sprutar och orken tryter.

Imorgon väntar 10 km klassiskt. 14.10 startar jag, kom och se vettja!