Hejsvejs!

Halv 10 idag påbörjade jag min 30 kilometers resa genom Ruka-spåren på skateskidorna. Målet var målet. Det var min första senior-FM start nämligen. Jag tyckte jag fick bra första kilometrar och försökte hålla ett jämnt tempo hela loppet. På andra varvet fick jag en svacka vid ungefär 11 km. Då vinglade jag mest på och försökte ta mig framåt. På ett ställe i banan tappade jag tid varje varv och var trött. Det sluttade ordentligt uppför en bra bit och jag fick inte in något flyt riktigt.

Mamma och pappa ropade att det gick jättebra och jag tänkte mest att de bara sa så för att det är ju så föräldrar gör. :D Men det gick faktiskt bra. Jag slutade på en 35:te plats och det är tydligen en riktigt godkänd placering i senior-FM. Evelina som har bytt till Kronan var bästa FSS:are och jag var nästbäst. Juniorerna levererar! Tack till FSS för skidorna ihelg!

Nu är tävlingssäsongens sista tävling skidad. Jag har aldrig haft någon riktig viloperiod, utan i princip fortsatt att träna som vanligt när säsongen tagit slut. Det har fungerat bra för mig, men får se hur det blir i år. Skida kommer jag göra så länge det går hur som helst. Jag tror påsklovet blir ganska lätt på träningsfronten iallafall. Lite vila tror jag nog inte skadar. 

Som rubriken lyder har det ekat i Rukastadion idag och igår. Igår var jag endast åskådare och fast det skulle ha varit roligt att skida så var det riktigt skoj att heja också för vi Minkar hade en så fin stämning. Solen sken ikapp med resultaten!
   Härlig stämning har vi också haft här hela veckan. Det här konceptet med att samlas nästan alla Minkar i en stuga i Lappland måste upprepas!

Idag startade jag i damernas FM-stafett. Vi skidade 3*5 km på en 2,5 km bana. Innan start hade jag faktiskt ganska mycket tankar i mitt huvud. Hur ska det gå med andningen? Tänk om jag faktiskt är sådär dålig som jag var förra helgen fast andningen fungerar? Ja, och sen var jag ju också och ramlade baklänges nerför en brant trätrappa upp till vår vind igår. Det gick helt okej med mig nog, men hela min högra sida är mera blå än vanligt och huvudet fick sig en smäll. (Julia i ett nötskal..  som mamma uttryckde det.) Uppvärmningen gick nog bra, men det var klart att jag nog funderade på hur mycket fart jag skulle få ur en så mörbultad kropp... Hur som helst så lyckades jag slå bort tankarna idag och slog på fokusknappen.

Starten gick bra. Första varvet gick riktigt sakta. Nästan så att jag undrar om jag inte skulle ha behövt våga lite mera då för så lätt kändes det. Andra varvet gick också hyfsat tills den branta backen ute i skogen då jag styvnade och gav upp farten lite för lätt. I mål växlade jag som 16:nde. Det kanske inte låter mycket för världen, men om man jämför med mina jämnåriga så var det ett riktigt bra lopp! I mål slutade vi på en 14:nde plats. Topp 10 skulle ha varit riktigt roligt, men sådär gick det idag. Vi har flera år på oss! :) 

Imorgon nalkas det 30 km skate individuell start på en 7,5 km bana. Min känsla är riktigt okej. Jag har ingen press och placeringen blir vad den blir. Kul ska det bli... och tungt! 

Hej!

Här i Ruka har vi det bra. Tre skidpass har blivit gjorda samt en löplänk. Igår var vi också och skidade på tävlingsbanan. Kroppen känns väldigt upp och ner. Ibland är jag så himla trött och ibland känns det jättebra. Snö finns det iallafall mycket av och igår sken solen på eftermiddagspasset. Det var magiskt vackert! Synd att varken jag, Andrea eller Emma hade någon telefon med.

Idag är det vilodag på programmet för hela bunten. Vi har bland annat planerat att besöka ett café och köpa våfflor våffeldagen till ära.

Ha det bra!

Hejsvejs.

Idag startade vi kl. 7 till Pyhäjärvi. Kl. 12 gick starten. Jag tyckte jag fick en riktigt bra start och tog en hård rygg, men tyvärr hamnade vi på utsidan och fick "vänta" på hela långa raden före vi slapp därifrån. Mest chockad blev jag ändå hur mycket jag blev buckad bakifrån och från sidorna. Det var ju inte som att jag stod där och chillade med flit precis.

När jag väl fick ett eget spår var jag ungefär sist och sorgligt men sant så var det där jag befann mig resten av loppet. Jag försökte få flyt i åkningen och hänga på de andra, men på andra varvet var jag tvungen att släppa.

Som jag nämnt tidigare så fick jag för ungefär ett år sedan diagnosen VCD. Det är något jag kan gå in på mera en annan gång, men kan kortfattat säga att det är en stämbands"sjukdom" som gör sig uttryck i andningsproblem. Mest i ansträngning, men för min del även i vardagliga livet så att säga. Hur som helst så har jag haft VCD:n under kontroll väldigt bra på sistone. Vissa gånger har det varit sämre, andra gånger har det inte känts alls. Och de gånger det har varit dåligt har jag kunnat reda upp det för jag ska ju kunna stå emot sånt fjant. Har jag tyckt. Alla kan väl andas.
   Idag gav dock psyket mig en riktig käftsmäll. För det är nämligen mellan öronen problemet sitter, iallafall oftast. Jag fick så oerhört jobbigt att andas. När kroppen inte får syre så stumnar kroppen något otroligt. Det känns inte som mjölksyra utan musklerna liksom stelnar. Jag tog mig iallafall i mål. Allt för långt efter alla andra och när jag väl kom i mål var nog all andningsträning jag någonsin övat på som bortblåst. Jag fick panik helt enkelt. Det går ändå alltid om efter ett tag, såväl den här gången. Huvudvärken dånade och mitt ansikte hade svällt upp. Speciellt kring ögonen så jag såg endast suddigt. Jag fick för lite syre helt enkelt. Det är obehagligt, men inte farligt. Jag vet ju vad det handlar om då det händer.

Andrea och Emma skidade helt otroligt bra och tog oss i mål på en femte plats. En placering som det känns som att de är värda, men inte jag. Det är så otroligt frustrerande att några av mina sämsta lopp den här säsongen har jag skidat på stafett. Om jag skulle ha skidat som jag gjorde i Kokkola så skulle min tid ha varit en minut bättre. Till bronset hade vi 35 sekunder. Do the math liksom...

Men nu glömmer jag den här dagen. För tillfället är Minkarna påväg till Ruka för att njuta, av vad jag har hört, perfekta förhållanden. Jag ska bara träna, äta, sova och må bra.

Sen vill jag bara säga hur otroligt mycket jag uppskattar allihopas pepp dagar som dessa. Fast det är ett meddelande, en kram eller en kort kommentar så värmer det för det är  precis efter lopp som denna de behövs mest.

God kväll!

Fick en kommentar och fråga på bloggen om vad jag har för framtidsplaner efter gymnasiet. Yrken jag eventuellt skulle kunna tänka mig att jobba med är inget jag har funderat på särskilt mycket om jag ska vara ärlig. Det är klart att det nu som då har funnits stunder då man är helt övertygad om vad man ska arbeta med. Mest uppstod de stunder i yngre år dock. Alla har väl haft en dröm om att bli sångerska eller delfinskötare liksom. 

En dag för sisådär ett år sedan kanske så var jag ute på ett träningspass och så slog det mig bara plötsligt att det är klasslärare jag vill bli, i lågstadiet. Jag började fundera på ideen och kände bara mer och mer hur säker jag var på mitt framtida yrke. Efter det har jag alltid sagt åt alla att det är vad jag vill bli. Ändå känner jag mig faktiskt inte 100% säker. Jag är fortfarande öppensinnad och vill ta reda på om skolor och yrken före jag helt bestämmer mig. Som tur är har jag ju ett år på mig ännu.

Anledningen till att lågstadielärare skulle kunna vara något för mig är att jag är övertygad om att jag vill jobba med mycket människor omkring mig för det trivs jag allra bäst med. Jag har också alltid gillat att lära ut det jag verkligen kan, men även att hjälpa andra människor. Som lärare tror jag iallafall att man är så mera än bara den som står och predikar vid katedern. Man är en viktig förebild och stödperson i elevernas liv. Skolan är ett ställe man spenderar en stor tid av livet på och det skulle vara roligt att göra det till en bra tid för eleverna. Själv så har jag som elev aldrig haft något emot skolan. Det är klart att jag precis som alla andra har varit riktigt trött på skolan, men jag har alltid försökt göra det bästa av min skoltid för man "måste" ju ändå vara där.

Givetvis så avgör ju också skidåkningen ganska mycket min framtid. Jag vet att jag vill skida så länge det är möjligt och roligt och jag tänker ta en säsong i taget. Only time will tell.

Hejhej.

Igår skrev jag hälsokunskap. Jag hoppas det gick bra. Hur som helst har jag insett att det är ingen vits att anta en massa före man ser de slutgiltiga resultaten. Skönt var det iallafall att lämna salen och sen få besked om att jag har fått arbete i hela maj (period 6 är jag ledig). Det betyder att jag kan satsa fullt ut på träningen på sommaren och i maj "bara" bygga upp grunden och styrkan.
    När jag kom hem på fredagen hann jag bara äta för att sen bli upphämtad.  Kvällen spenderades hos en jämnårigs helt egna boplats. Vi har blivit så gamla. En hel del prat om framtiden blev det också. För min del kändes det skönt att jag ännu har ett år kvar i trygga Vörå där man blir bortskämd med allt. 
 
Idag har jag länkat, packat och sett på Suomen Cup i Pyhäjärvi. Imorgon på morgonen bär det av dit för min del också. Stafett står på schemat. I'm so excited!

Tyckte bilden beskrev så bra hur frånkopplad från övriga världen man är då man sitter inne i salen och hur mycket man missar. T.o.m. solförmörkelsen missade vi.

Dagen började med en två timmars klassisk skidlänk med Elin. Solen sken och fåglarna kvittrade (förutom en hackspett som fått fnatt i skallen och alltid hackar i plåten på en lampa, men kanske han tycker att det är vi som har fnatt då vi skidar runt samma bana flera varv). Nu kom jag in på sidospår, precis som vår samhällsläralärare gör jämt och ständigt. Så knasigt det kan gå.

Annars har jag mest skidat och läst på hälsokunskap. I tisdags började jag känna mig dålig. Halsen värkte och huvudet dunkade så istället för att sticka iväg på träning nummer två så stoppade jag öronpropparna i öronen och bettskenan i munnen (ja, jag har en bettskena. I den här bloggen förskönas inte verkligheten. :D) och sov. Då var jag faktiskt himla stolt över mig själv. Att kunna lyssna på sin kropp och våga handla rätt därefter är A och O inom idrotten.

Idag ska jag packa, tvätta, läsa, städa och förbereda mig inför vårens andra  studentskrivning.

See you later!

Hej!

Den här veckan ska jag slutspurta med min hjärna. Jag skriver hälsokunskap på fredag och då får jag äntligen andas ut. Fastän jag bara har skrivit två ämnen i vår så har det varit ganska påfrestande. Antagligen för att allting är så nytt och spännande. Nästa gång går det antaligen lite lättare. Jag är ändå nöjd att jag bara planerade in två ämnen på första gången. I vår skola skriver i princip alla på alla tre tillfällen så jag har försökt göra det så jämnt som möjligt.

I helgen har jag gymmat, simmat och sprungit. Det går tyvärr inte att skida hemma så man får skida så mycket som möjligt in i veckorna och göra annat på helgen. Eftersom jag ännu har tre tävlingar kvar så kan jag ändå inte börja träna som ett tok ännu utan måste bara försöka hålla formen uppe.
   Det här veckoslutet gick också Hopea Sompa av stapeln. Minnen från mina år där kom tillbaka. Första året var jag så hemskt nervös och grät före start. Efter målgång grät jag också för att jag hade blivit typ tjugonde, det hade man ju aldrig blivit förut. Jag tyckte jag var så extremt dålig, men förstod ju inte riktigt att vi var nästan över 100 deltagande. Resultaten i Hopea Sompa säger nog inte riktigt någonting ändå. Visst det finns det de som vann alla år och ännu presterar på topp, men så finns de också de som blev 75:te alla år och är i landslaget.

På söndag bär det av till Pyhäjärvi på Suomen Cup-stafett som följs upp med en vecka i Ruka med Minkengänget. Det ska bli så otroligt skönt! Enda negativa är att jag missar volleybollturneringen... Tävlingsäsongen avslutar jag med FM-stafett och 30 kilometer skate.

PS. Jag borde börja klippa mig... snart är det frågan om håret ger mig så mycket tyngd så det bromsar i skidspåret. :)

Idag skrev jag alltså biologi. I sex timmar satt jag och försökte pränta ut all information som satt djupt i hjärnan. Det kändes bättre och lättare än vad jag trodde, men tyvärr tror jag att resultatet kommer göra mig besviken efter att ha sett på studentexamensnämndens svar. Men det är ingen vits att ta ut något i förväg. Det är bara en så otroligt jobbig känsla att ha höga krav på sig själv. Det här är något som majoriteten av alla upplever eller har upplevt. Jag tycker det är synd för man kan ju faktiskt inget annat än att göra sitt bästa. När man har höga krav då tänker man dock alltid "Jag skulle nog ha kunnat gjort bättre!", fast man vet hur mycket tid eller energi man har lagt på en sak. Samtidigt som man lätt kan peppa och trösta andra, men när det gäller en själv är man mycket hårdare. För  tillfället försöker jag i alla fall tänka att vad som är gjort är gjort, jag kan inte spola tillbaka tiden och världen rasar faktiskt inte samman på grund av en bokstav som är fel. Det är över i alla fall.
   Efter skrivningen hoppade jag i skidkläder och gick till skidspåret i strålande sol. Spåren var i otroligt bra skick och skidorna fäste. 30 minuter FU stod på programmet och om jag skulle få välja så skulle tävlingssäsongen få börja nu...
    Därefter följde massage för tredje och sista gången av Bella som nu avslutar sin praktik. Kul med nya kvinnliga tankesätt har det varit. ;)

Halli hallå! 

Idag blev det en sjätte plats. Jag hade siktat på medalj kan jag erkänna, men ändå är jag hyfsat nöjd. Idag hade de andra fördel att gå på mina tider, men det ska nog inte spela så större roll. Man brukar bara hitta en extra växel om man hör bra mellantider. Upp till vinnaren hade jag 50 sekunder och fast det låter mycket så det är sällan det är mindre än en minut för mig upp till vinnaren på 5 kilometer. Till bronset hade jag en halvminut och till fjärde platsen 7 sekunder.

Överlag är jag nöjd över alla tre FM. Jag har aldrig varit såhär jämn under alla FM, eller frisk för den delen. Resten av dagen ska jag ta det lugnt och imorgon börjar förberedningen för mina allra första studentskrivningar som äger rum på onsdag då jag skriver biologi. Hoppas det går bra!