Hej på er! 

​Ville bara kika in här och meddela att jag inte kommer tävla i helgen i Suomen Cup i Vörå eller nästa helg i Landskapsstafetten. För mitt eget bästa behöver jag nu ta en tävlingspaus. Med facit i hand borde jag har tagit den här pausen från typ allt för ganska längesen, men det går inte att ändra på det förflutna. 

​Jag ska nu reda ut vad som riktigt är problemet med min kropp fast jag ganska långt nog vet vad det är som har gjort att det är så här och varför situationen är som den är. Jag hade sett superdupermycket fram emot att få tävla en Suomen Cup i Vörå på "hemmaplan" med så underbart härliga sträckor som stafett och 20 kilometer klassiskt och att få skida Landskapsstafett på en annan hemmaplan, men nu är jag verkligen inte i något skick att tävla och skulle inte ge mig själv någon rättvisa (vilket jag inte har gjort på länge). Min kropp fortsätter att ge signaler på att jag ska ta det lugnt och att saker och ting har gått lite för långt. Det är dags att stanna upp och lyssna på dessa signaler. Det kommer flera tävlingar, men jag har bara en kropp och en hjärna och båda är nu helt utmattade.

​Jag hoppas jag kommer kunna komma tillbaka till FSSM som går av stapeln i mitten på februari. Det är ungefär tre veckor dit och på den tiden borde det ha blivit lite bättre. Dock vet jag om att det kan hända att det tar längre än så, men det dilemmat tar jag då. 

​Ta hand om er och era kroppar allihopa och lyssna på dem!! 

​Bild från två år sen då det senast var en stor tävling i Vörå. Vörås skidcentrum kommer alltid ha en speciell plats mitt hjärta på många sätt och jag blir automatiskt på strålande humör då jag är där. Fy tusan vad det känns ruttet att inte kunna delta. :(

Hej på er! 

​Sitter hemma hos Jennie i Helsingfors. Efter tre dagar totalvila så körde jag på torsdag iväg med Jennie till Vanda och vinterns första FM. Jag har bott hos henne hela helgen och stannar kvar här till imorgon. Här trivs jag bra

​I fredags stod sprintstafett på schemat. Jag och Andrea skidade i första heatet. Banan var 1,6 km och man skidar tre varv på var. Jag var ganska nervös eftersom känslan har varit rent ut sagt skit på sistone och formen har varit ännu sämre. Jag öppnade allt för hårt för mitt eget bästa på första varvet och sippade helt på andra och tredje varvet. Ingenting funkade och farten stannade helt enkelt.

​Efter ett kval som kan beskrivas som en plåga både för kroppen och huvudet så var jag rejält knäckt efteråt. Ingen ovanlig känsla för den här säsongen dock och jag var ju verkligen inte förvånad, men det tar inte bort den jobbiga och tunga känslan. 

​Jag kunde inte göra så mycket annat än att gå ut och gå med stavar och försöka få igång någon slags spolning i kroppen. Många kom och tröstade och peppade mig och det är jag väldigt tacksam över. Många sa också att jag inte såg ut som mig själv då jag skidade och det är nog en kommentar jag har fått höra många gånger den här säsongen. Det är ju så det känns för mig själv också...

​Vi kom vidare till final och om jag ska vara ärlig så blev jag ganska uppgiven över den informationen. Det kanske låter konstigt, men jag var verkligen helt slut och trodde inte jag skulle kunna klara av tre lopp till. Enda jag kunde göra då var att ändra inställning och ladda energi så bra jag kunde. 

​I finalen skidade jag mycket smartare och höll tillbaka ganska mycket på första varvet. Andra varvet kändes riktigt bra och jag kunde mata på. Inför sista varvet växlade Andrea som sjätte och jag kunde hålla den placeringen hela varvet, men tusan vad jag kämpade ändå. Andrea höll ihop det väldigt bra och vi tog oss i mål på en sjätte plats. 

Jag var verkligen jättenöjd. Det är läääängesen det har känts så där på en tävling. Jag hade mjölksyra, men jag kunde jobba med den på ett annat sätt än tidigare. Det kom välbehövligt för självförtroendet kan jag säga. Jag vet att om jag och Andrea är i form så skulle vi kunna tampas om en ännu bättre placering men med tanke på med vilket utgångsläge vi hade så tycker jag vi får vara nöjda. 

​Enligt planen så tävlade jag inte igår. På kvällen hade jag beslutsångest deluxe för att jag skulle bestämma mig för om jag skulle tävla eller inte. Jag beslöt mig för att bestämma det efter morgonlänken. Då bestämde jag mig för att tävla. Jag visste ju hela tiden att jag egentligen skulle tävla. Jag har svårt att låta bli helt enkelt. 

​Jag fick verkligen kriga från början till slut idag. Jag orkar inte skriva desto mera om loppet. Placeringsmässigt är det långt från var jag vill vara och tidsdifferensen är flera minuter för stor. Dock var det precis det här jag hade väntat mig av min kropp och av loppet. Jag är helt enkelt inte i någon form överhuvudtaget. 

​Om inte annat så har jag haft en väldigt bra helg med Jennie och är glad över att jag kunnat bo här och ha roligt med henne. Hon är guldvärd! 

​Nu är det också säkert att det inte blir något U23-VM för min del i år. Jag har ju inte levt utanför verkligheten utan är fullt medveten om att jag inte ens är i närheten eftersom jag inte har presterat alls på uttagningstävlingarna. Dock så finns det hopp så länge det finns möjlighet. Det är klart att det känns ruttet att inte uppnå sitt mål. Först krossades mitt mål om att delta i Världscupen i Ruka och nu det här och det är ju inte kul eller motiverande någonstans för tillfället.

​Det kommer flera år. Det kommer flera FM. Det kommer flera U23-VM och det kommer flera nationella Världscuper. Det kommer blir bra. Jag är inte min prestation. Jag är inte misslyckad fast jag misslyckas. Jag har lärt mig av mina misstag igen en gång. Jag har gjort mitt bästa på varje tävling. Jag har gjort ofantligt många dåliga beslut, men jag har gjort nästan lika många bra beslut. Jag kommer komma tillbaka. Allt kommer lösa sig. 

​Jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Jag känner på mig att jag kan bättre än det här och det kan ingen ta ifrån mig. Nu ska jag bara komma fram till en långsiktig plan och följa den så gott jag kan. Den här säsongen kan fortfarande bli bra.

​Ha de'! ​

Okej, den här bloggen fick sig verkligen ett uppsving av att jag dels inte har så mycket skola just nu (eller det finns grejer att göra hela tiden men det är inte bråttom med det) och dels av att det känns tungt just nu så jag vill skriva. Fast det börjar faktiskt kännas mycket bättre!  

​Pratade med tränaren igår och jag kan väl inte säga att vi kom fram till en lösning, men vi kom fram till något i alla fall och det är väl viktigast just nu. Eller allra viktigast är att jag nu lyfter blicken och mår bra helt enkelt. Det är ju bara skidåkning och en sport men det har verkligen påverkat mitt allmänna tillstånd och det är okej att det gör det men inte hur mycket som helst. Dock så kan man inte glömma det allra viktigaste i uttrycket "Bryta ihop och komma igen." vilket så klart är att komma igen. 

​Igår var jag på promenad med Jenna och hennes hund Muru i solskenet och det var härligt. På eftermiddagen åkte jag pulka med Astrid ganska länge och vi busade och lekte i snön. Hon är det bästa glädjepillret som finns! Då märkte jag också att det är ju nog något som är väldigt fel eftersom jag blev heeeelt slut av att göra det i en timme. Då känner man sig kanske inte som en elitidrottare precis...

​Vi åt middag med hela familjen på kvällen och det kändes bra att vara samlad kring de människor jag tycker mest om. Vi firade mamma som fyllde år i söndags. Bästa bästa mamma! Många säger att jag är lik mamma utseendemässigt men jag kan säga att jag är lik henne på väldigt många andra sätt också. Tyvärr har jag ärvt många "dåliga" egenskaper av henne också. Så som astman och att skida diagonal med låg höft när man blir trött hahah! Neej men skämt åsido så hoppas jag verkligen också att jag ärver många av hennes bra egenskaper. Mamma ser igenom så mycket och kan läsa människor väldigt bra. Hon får alltid allihopa att prata om de har något på hjärtat och säger sedan alltid rätt saker. Jag vet att även mamma har varit en "prestationsprinsessa" som mig och de flesta är väl det hela livet i viss mån. Dock så tycker jag att mamma har en så bra inställning till allt. Hon tar problem på allvar, men hon vet också att det alltid löser sig på något sätt och livet blir så mycket enklare då.

Utöver det här så gör hon jättegod vegetarisk mat, har fina jackor och skor som jag får låna och är faktiskt väldigt rolig. Grattis här också mamma! 

​Fick en kommentar irl om att det är så bra att jag kan skriva och uttrycka mig så bra och även att jag är öppen om så mycket. Jag började fundera på det här och för mig är det här faktiskt inte svårt alls faktiskt. Det har alltid varit självklart för mig att prata om allt och om det är något jag önskar att alla skulle kunna göra så är det att prata om det som är jobbigt samt att alla skulle ha någon att prata med. Jag förstår ju att det här inte är lika givet i andras liv som det är i mitt, men jag skulle så gärna önska att det vore så. Att prata om saker är alltid bra enligt mig. 

​Flummigt inlägg igen, jag vet. Ville bara komma in här och skriva att det är bättre med mig. Nu ska jag göra sånt som jag tycker är kul och skratta mycket och inte tänka på skidåkningen. Om det är något jag har lärt mig med mental träning så är det att det går att påverka ens tankar mycket. Det är inte så enkelt som att "tänka positivt" som många säger och som många verkar tro att det är det enda mental träning handlar om. Utan för mig handlar det nu om att bli medveten om mina tankar, acceptera tankarna och förstå dem och därefter förändra tankarna till såna som höjer mig. 

​Några bilder på mamma och resten av familjen. ​

Sponsrat inlägg.

Mitt i denna storm av dåliga nyheter så har jag faktiskt något roligt att berätta också. Jag har nämligen fått en ny samarbetspartner som kom som en räddare i nöden, som en riddare på en vit häst eller bara som en kunnig, snäll  och skicklig fysioterapeut med bra timing!

​Jag pratar nämligen om Maria Forslund som driver företaget Friskoteket här i Nykarleby. Förutom att Maria erbjuder fysioterapi och akupunktur så gör hon även djupvågsbehandlingar och det är den behandlingen jag har fått prova på.

​Som jag har skrivit tidigare så har ju mina muskler varit riktigt trötta. Är så trött på att prata om mina muskler men nu finns det ju förhoppningsvis något som ska hjälpa mig lite på traven i alla fall. Min egen beskrivning är att det är en liten mackapär som Maria lägger på olika ställen på kroppen. Det är en liten grej längst ut på maskinen som går in och ut och startar vibrationer i kroppen. Lite svårt att förklara. Det tar inte ont alls. Dock blir man väldigt avslappnad i kroppen av alla vibrationer och det är ganska skönt faktiskt. 

​Det jag har kunnat konstatera efter två behandlingar är att jag i alla fall blir väldigt trött efter behandlingen och man märker verkligen att den "lägger igång" kroppen och jobbar på djupa områden. Samma dag och dagen efter ska man därför ta det väldigt lugnt och låta kroppen ta till sig behandlingen.

Maria konstaterade att min kropp var väldigt "fast" men redan efter första gången hade det gett resultat. Jag kände ju själv också att jag inte var lika stum i benen i det vardagliga livet (tyvärr inte på träning riktigt, men dit kommer jag nog snart. Jag är ju lite av ett extremfall för tillfället.) Jag märkte också att jag blev väldigt mjuk och vig i kroppen och min andning har nog inte varit så här bra på länge. 

​På hemsidan www.friskoteket.fi/ kan man läsa följande om djupvågsbehandling: 
Djupvågsbehandling - nyhet i Finland

Som en av de första i Finland kan jag erbjuda bindvävsbehandling / djupvågsbehandling med den svenskutvecklade maskinen "AtlasOrange1". Det är en skonsam, effektiv och behaglig behandlingsform som jobbar med bindvävsstrukturen med långa pulserande vibrationer och når även djupa strukturer. Behandlingen är smärtfri och har en lugnande inverkan, en del klienter somnar under behandlingen.

"De senaste årens forskning visar att fascia har en mycket större betydelse för hälsa, värk och smärta än vi tidigare trott. Fascia är ett nätverk av bindväv utan början och slut och det omsluter i princip allt i kroppen – från muskler och skelett, till organ och celler. Om fascia klibbar ihop eller blir inflammerad kan det leda till att vi får svårt att röra oss och att vi får ont.

Behandlingsmaskinen AtlasOrange1 arbetar med muskler, nervsystem och fascia på ett effektivt men skonsamt sätt. Fasciavågorna sprids via kedjor av bindvävsstrukturer genom hela kroppen når stora områden på kort tid. Vågorna skakar loss spänningar och låsningar i fascian vilket ökar rörlighet och mjukhet samt förbättrar flödet i kroppen." (www.atlasbalans.com).

​Jag ser verkligen fram emot att gå på dessa behandlingar kontinuerligt och se utvecklingen. Om ni känner för att testa på den här behandlingen så kan ni gå in på hemsidan eller söka på Friskoteket på Facebook. 

​Ha det gott! 

Sitter här hemma vid köksbordet och äter frukost för tillfället. Det tog länge innan jag kunde somna igår efter en tuff helg och en lång bilresa och många tankar. Jag, mamma och pappa åkte iväg till Piteå på torsdag. Vi har bott i ett stort och jättemysigt hus lite utanför Piteå. Det var gaaalet mycket snö i Piteå. Jag vet inte när jag senast har sett så där mycket snö.

 Jag deltog i lördagens 10 kilometer skejt och i gårdagens 20 kilometer klassiska lopp. Dock avbröt jag mitt första lopp någonsin igår. Det tog emot väldigt mycket kan jag säga, men de första tankarna om att inte fullfölja loppet kom efter kanske 2,5 kilometer och jag steg av efter typ 11 kilometer så det var ju inte något snabbt beslut precis.

Det är svårt att beskriva vad som riktigt kändes fel. Ifall jag jämför med hur det kändes i Vuokatti så var det på ett helt annat sätt den här gången. Jag var inte stum på samma sätt och jag flåsade inte ens, men det gick bara inte. Jag fick inte mina skidor att fästa på grund av tekniken och trötta ben så jag saxade i de flesta uppförsbackar. Direkt jag tog i lite mera så kändes det som att någon drog mig bakåt. Jag trodde mitt huvud skulle spränga och mina ögonlock blev tunga (jättekonstigt?!). Det ledde ju så klart till att jag inte skidade särskilt hårt alls och jag såg ingen idé i att fullfölja en tävling utan att ens… kunna ta i och tävla.

Jag vet att jag inte måste förklara mig för någon (mest för mig själv kanske), men stunder som dessa så tycker jag faktiskt att det är skönt att skriva av sig. Det har på något sätt varit en grej att jag aldrig har avbrutit. På något sätt har det förstärkt bilden jag vill att alla ska ha av mig – att jag aldrig ger upp. Det är väl därför det känns extra tungt att jag gjorde det. Dock så känner jag nånstans att jag vann över mig själv och mina tankar genom att stiga av. Det är ju nämligen de tankarna som också är min största svaghet. Tankarna som vill mera. Tankarna som jagar kroppen fast den skriker av trötthet. Tankarna som aldrig låter mig vara. Tankarna som tycker att jag måste "förtjäna" att ta det lugnt. Tankarna som kräver att jag presterar. Konstant. 

Därför är jag idag extra glad över att jag kunde ge tusan i tankarna och göra det som kändes bäst här och nu. Idrott går ofta ut på att testa sina gränser och pressa sig själv men det gör inte det alla dagar, inte igår. Jag tänkte också lite på framtiden så klart. I helgen går FM av stapeln i Vanda och där vill jag inte uppleva samma känsla som idag. Dock är ju det inte säkert att jag åker dit nu heller, men vi får se.

Jag har ju märkt att det är många som tycker till om min träning och vad jag ska göra och inte göra för tillfället. Jag uppskattar att folk bryr sig och jag lyssnar på alla, men jag kan inte göra alla nöjda. För tillfället känner jag mig så förvirrad, hjälplös och ledsen. Det är ju inte heller någon som vet vad som är rätt eller fel och det är ingen annan än jag som kan veta hur det känns. Jag vet att jag inte riktigt har sagt som det har varit åt allihopa och det är slut med det nu. När det har känts som en 6:a har jag sagt att det känns som en 8:a och när det på riktigt har varit en 2:a så har jag sagt att det känns som en 5:a. Typ så. Det beror kanske lite på att jag inte vill erkänna för mig själv hur ”illa” det har varit men också för att jag vill visa mig stark, glad och pigg. Helst hela tiden. Det är ju ändå ingen i min omgivning som ställer dessa krav på mig utan det är väl mest jag. Alla andra har ju snarare gett mig rådet att ta det lugnare och att det är okej att inte vara på topp hela tiden. 

 Jag är fullt medveten om att idrotten (och livet) är en berg-och-dal-bana. Det går upp och det går ner. Ingen har heller sagt att livet ska vara lätt ju och som jag sa på skoj åt mamma och pappa igår så är det ju liiiiite (bara lite) spännande och intressant att reda ut problemet nu också. Jag får se mig själv som en problemlösningsuppgift helt enkelt. Synd att jag hatade sånt i skolan dock.

Det känns som att det här inlägget blev väldigt rörigt, men det är precis så det är i min skalle nu också. Rörigt. Det är okej att det är det. Allt kommer att ordna sig. Det tog inte så snabbt som jag ville att det skulle göra och det kan hända att det dröjer ett bra tag ännu innan jag känner igen min kropp igen och fram för allt tills jag är där jag vill vara. Jag har ändå accepterat det lite mera nu. It is what it is.

Man behöver inte vara positiv hela tiden och ibland behöver man kunna bryta ihop för att komma igen. För att peppa mig själv så tänker jag banne mig hitta några positiva grejer med den här träningssäsongen 2017-2018. (Väljer träningssäsongen för den här tävlingssäsongen kan jag tyvärr inte hitta nästan något positivt med hehe.) Då kanske jag också kan hitta i ett mönster i den här röran. Tror dock jag håller informationen för mig själv men du som läser det här kan ju göra samma sak. Lista något positivt om dig själv och något du är tacksam över. Det hjälper. 

​Jag var ju i alla fall glad innan start igår. Det var väldigt kallt i Piteå igår. Bilden har Lovisas mamma Helena fotat. Lovisa levererade som vanligt i helgen och åkte fort som vinden!