Jag deltog i lördagens 10 kilometer skejt och i gårdagens 20 kilometer klassiska lopp. Dock avbröt jag mitt första lopp någonsin igår. Det tog emot väldigt mycket kan jag säga, men de första tankarna om att inte fullfölja loppet kom efter kanske 2,5 kilometer och jag steg av efter typ 11 kilometer så det var ju inte något snabbt beslut precis.
Det är svårt att beskriva vad som riktigt kändes fel. Ifall jag jämför med hur det kändes i Vuokatti så var det på ett helt annat sätt den här gången. Jag var inte stum på samma sätt och jag flåsade inte ens, men det gick bara inte. Jag fick inte mina skidor att fästa på grund av tekniken och trötta ben så jag saxade i de flesta uppförsbackar. Direkt jag tog i lite mera så kändes det som att någon drog mig bakåt. Jag trodde mitt huvud skulle spränga och mina ögonlock blev tunga (jättekonstigt?!). Det ledde ju så klart till att jag inte skidade särskilt hårt alls och jag såg ingen idé i att fullfölja en tävling utan att ens… kunna ta i och tävla.
Jag vet att jag inte måste förklara mig för någon (mest för mig själv kanske), men stunder som dessa så tycker jag faktiskt att det är skönt att skriva av sig. Det har på något sätt varit en grej att jag aldrig har avbrutit. På något sätt har det förstärkt bilden jag vill att alla ska ha av mig – att jag aldrig ger upp. Det är väl därför det känns extra tungt att jag gjorde det. Dock så känner jag nånstans att jag vann över mig själv och mina tankar genom att stiga av. Det är ju nämligen de tankarna som också är min största svaghet. Tankarna som vill mera. Tankarna som jagar kroppen fast den skriker av trötthet. Tankarna som aldrig låter mig vara. Tankarna som tycker att jag måste "förtjäna" att ta det lugnt. Tankarna som kräver att jag presterar. Konstant.
Därför är jag idag extra glad över att jag kunde ge tusan i tankarna och göra det som kändes bäst här och nu. Idrott går ofta ut på att testa sina gränser och pressa sig själv men det gör inte det alla dagar, inte igår. Jag tänkte också lite på framtiden så klart. I helgen går FM av stapeln i Vanda och där vill jag inte uppleva samma känsla som idag. Dock är ju det inte säkert att jag åker dit nu heller, men vi får se.
Jag har ju märkt att det är många som tycker till om min träning och vad jag ska göra och inte göra för tillfället. Jag uppskattar att folk bryr sig och jag lyssnar på alla, men jag kan inte göra alla nöjda. För tillfället känner jag mig så förvirrad, hjälplös och ledsen. Det är ju inte heller någon som vet vad som är rätt eller fel och det är ingen annan än jag som kan veta hur det känns. Jag vet att jag inte riktigt har sagt som det har varit åt allihopa och det är slut med det nu. När det har känts som en 6:a har jag sagt att det känns som en 8:a och när det på riktigt har varit en 2:a så har jag sagt att det känns som en 5:a. Typ så. Det beror kanske lite på att jag inte vill erkänna för mig själv hur ”illa” det har varit men också för att jag vill visa mig stark, glad och pigg. Helst hela tiden. Det är ju ändå ingen i min omgivning som ställer dessa krav på mig utan det är väl mest jag. Alla andra har ju snarare gett mig rådet att ta det lugnare och att det är okej att inte vara på topp hela tiden.
Jag är fullt medveten om att idrotten (och livet) är en berg-och-dal-bana. Det går upp och det går ner. Ingen har heller sagt att livet ska vara lätt ju och som jag sa på skoj åt mamma och pappa igår så är det ju liiiiite (bara lite) spännande och intressant att reda ut problemet nu också. Jag får se mig själv som en problemlösningsuppgift helt enkelt. Synd att jag hatade sånt i skolan dock.
Det känns som att det här inlägget blev väldigt rörigt, men det är precis så det är i min skalle nu också. Rörigt. Det är okej att det är det. Allt kommer att ordna sig. Det tog inte så snabbt som jag ville att det skulle göra och det kan hända att det dröjer ett bra tag ännu innan jag känner igen min kropp igen och fram för allt tills jag är där jag vill vara. Jag har ändå accepterat det lite mera nu. It is what it is.
Man behöver inte vara positiv hela tiden och ibland behöver man kunna bryta ihop för att komma igen. För att peppa mig själv så tänker jag banne mig hitta några positiva grejer med den här träningssäsongen 2017-2018. (Väljer träningssäsongen för den här tävlingssäsongen kan jag tyvärr inte hitta nästan något positivt med hehe.) Då kanske jag också kan hitta i ett mönster i den här röran. Tror dock jag håller informationen för mig själv men du som läser det här kan ju göra samma sak. Lista något positivt om dig själv och något du är tacksam över. Det hjälper.
Jag var ju i alla fall glad innan start igår. Det var väldigt kallt i Piteå igår. Bilden har Lovisas mamma Helena fotat. Lovisa levererade som vanligt i helgen och åkte fort som vinden!