June 16th, 2018

Hej hej!

Det är lördag och jag har inte så mycket att göra så jag kände för att skriva lite. Jag tänker inte göra någon uppdatering över precis allt som har hänt sedan jag skrev senast för då skulle jag få sitta och skriva i flera timmar.

Tiden har gått snabbt (som vanligt) och det är sommar. För tillfället befinner jag mig i Umeå. Jag har praktik på logopedmottagningen på Umeå Universitetssjukhus till och med nästa torsdag. Mina andra klasskompisar gjorde sin praktik i februari, men då var ju tanken att jag skulle träna och tävla och inte ha tid med någon praktik. Så blev det ju inte. Dock tror jag att det bara var bra att jag inte hade något på schemat då eftersom mina energiförråd var extremt tomma.

Jag trivs jättebra på praktiken! Det är vår första praktik och vi jobbar med barn och de sprider verkligen en sån positiv energi. Efter att utbildningen har varit väldigt teoretiskt inriktad i fyra terminer så är det så skönt att få användning av all kunskap man har nött in. Jag gör min praktik tillsammans med en annan klasskompis som av en annan anledning också gör sin praktik nu och både hon och min handledare samt alla andra kollegor är supertrevliga så jag har verkligen inget att klaga på.

Annat som har hänt är att jag har varit till Malta med Elin, Emelie och Fanny i april och det var en UNDERBAR resa på alla sätt. Vädret var perfekt, sällskapet var toppen och vi njöt verkligen i två hela veckor. Det var så skoj!

I maj var vi med träningsgruppen till Klimpfjäll i fyra dagar. Vi åkte på skare på fjällen vid Stekenjokk. Även då var vädret perfekt och det blev några riktigt bra träningsdagar. För min del ökades träningstimmarna med typ 400% på den där veckan haha. Det var ändå skönt att märka att min kropp klarade av det.
​
Annars har vardagen här i Umeå rullat på som vanligt med plugg och träning. Jag har hittat på mycket roligt med kompisar när vädret har varit så där bra (tredje gången jag nämner vädret i det här inlägget). Jag har ända sedan jag har flyttat trivts väldigt bra här i Umeå. Det är klart att det har gått upp och ner väldigt mycket men jag har aldrig ångrat mig. Nu trivs jag i alla fall bäst vad jag någonsin har gjort. Jag är trygg i mitt val av utbildning. Jag har hittat kompisar. Jag har en lägenhet jag trivs i och det går bra att bo ensam. Jag känner till alla träningsmöjligheter och trivs med tränaren och träningskompisarna och så vidare. Det är klart att jag saknar min familj väldigt ofta, men jag pratar med någon av dem i princip varje dag och jag vet ju att allt är precis lika bra och som vanligt då jag kommer hem.

När det gäller träningen så är jag igång igen och tar en dag i taget. Nu gäller det bara att ha is i magen och skynda långsamt tillbaka. I maj gjorde jag ett test som jag har gjort två gånger tidigare. Inte så oväntat så var det mycket som var sämre, men till min stora förvåning kunde jag nästan åka lika länge på bandet som i höstas (?!) och jag kunde verkligen ta ut mig till max. Antagligen för att jag var pigg och fräsch i kroppen. Vad sägs om att vara det lite oftare Julia?!? Så mina värden var verkligen inte alls så dåliga som jag trodde, vilket var så himla skönt! 

Nu låter det ju som att livet verkligen rullar på utan några hinder what so ever. Dock så uppstår det ju små problem nu som då och denna gång var det några små irriterande bakterier som dök upp i min hals och orsakade angina så nu har jag gått en vecka på antibiotika igen. Det känns jobbigt att jag inte har kunnat följa någon plan eller träna som vanligt i ett halvår… Jag skulle kunna få smått panik och bli ledsen och stressad och det ena och det andra men om det är något jag har lärt mig så är det att inget blir bättre av det. Det är klart att jag blir frustrerad då jag inte har haft något flyt gällande träningen och idrotten hela 2018. Sånt man inte kan påverka är det ingen vits att slösa energi på. Min kropp är väldigt mottaglig för allt nu på grund av många olika orsaker och allt jag kan är att hjälpa min kropp på bästa sätt att stå emot. Jag har kommit ur den onda cirkeln med många sjukdagar förr och jag kommer göra det igen. Jag vet att mitt immunförsvar kan bli starkt och jag vet att min kropp kommer återhämta sig och att jag förr eller senare kommer känna mig som mig själv igen. I höstas började små sandkorn falla från det sandtorn jag hade byggt upp så stadigt. Efter ett tag kollapsade det helt och nu har jag sakta men säkert börjat bygga upp det igen. Jag kan ibland bli galen av hur länge det tar och jag kan bli galen av att det ska rasa gång på gång. En dag kommer jag i alla fall ha byggt tornet igen och det kommer vara högre och stabilare än aldrig förr.