I helgen går sista junior-FM för den här säsongen av stapeln. Jag kör upp till Torneå imorgon tillsammans med Basti där vi på med mamma och kör till Rovaniemi. På lördagen skidar vi fem kilometer klassiskt och på söndag skidar vi tjugo kilometer skejt.
Jag skulle så gärna skriva att jag känner mig redo och att formen är bra. Tyvärr är det ganska långt från sanningen för tillfället. Med facit i hand har det kanske blivit lite mycket träning under en längre period samtidigt som det har varit tävlingssäsong. Det, plus att mina grundpass kanske har gått lite för hårt eftersom att jag på senaste tiden gjort de passen själv och då har jag inte märkt det. De fartpass jag har kört efter förkylningen har jag ju kört tillsammans med andra och kanske också gjort de passen lite för hårt för att hinna med de andra helt enkelt. Allt det här kombinerat med skola och mycket resor gör att kroppen till sist säger ifrån.
Det var alltså på torsdagen förra veckan efter ett lite hårdare pass som jag helt enkelt insåg att jag är totalt slutkörd. Jag går inte in mera på det utan det är bara att konstatera att ibland kan man inte fullfölja sin plan till 100 %. Den här gången blev det en väldigt annorlunda uppladdning till FM kan man säga eftersom jag den här veckan bokstavligt talat har gått framåt på skidorna och vilat väldigt mycket. Jag har satsat mycket på återhämtningen och jag tycker det har känts lite bättre för varje dag. Nu åker jag till Rovaniemi för att ge allt vad jag har och så får vi se vad kroppen har att erbjuda. Tur att mitt pannben behåller sin styrka i alla fall så att det inte knäcker mig helt. Fast det kanske var ganska nära ett tag... Tur också att jag har ett så bra stöd runt mig i form av familjen, pojkvän, tränare och mental tränare som hjälper mig när det stormar.