Hej på er trogna läsare som ännu tittar in på denna hemsida fast den står och ekar tom största delen av året. Känner att den här bloggen sakta men säkert håller på att dö ut men jag vill ha kvar den ifall jag någon gång känner för att skriva av mig lite.

Mycket har ju hänt eftersom det har gått fleeeeeera månader sedan sist. Tänkte inte uppdatera er om allt utan mest om hur livet rullar på för tillfället. Nu ligger jag i sängen i hotellrummet i Olos. Jag kom hit i söndags och ska vara här med alla andra FSS:are till lördag. Lyxigt att bo så här nära spåret i år!! Mina luftrör är lite irriterade och jag känner att allt inte är helt hundra så jag tog vilodag idag för att förhoppningsvis kunna träna resten av veckan. Vädret här är ganska dåligt och det regnar och är dimma typ varje dag, men det är ju det minsta man kan påverka. Jag tycker bara att det är skoj att få åka skidor! 

I helgen gjorde jag tävlingspremiär på Suomen Cup i Rovaniemi. Efter en säsong där allt gick snett så var det lite extra spännande att ställa sig på startlinjen. Tyckte ändå jag var lugnare än jag trodde att jag skulle vara. Tio kilometer klassiskt fick inleda denna säsong och det gick såååå mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppas på! Jag åkte in på en 20:nde plats vilket jag är jättenöjd med! Det kändes bra i kroppen och det kändes som att jag är BACK ON TRACK. Känslan var också riktigt bra och fast krafterna tröt lite på slutet så kunde jag ändå hålla ihop det. Senast jag kände så där var ju för ungefär ett år sedan så det var verkligen en lättnad. På söndagen åkte jag sprint. Jag tog mig vidare till kvartsfinalen med en sextonde plats. Jag fick en riktigt dålig start på loppet och kom aldrig riktigt in i någon bra rytm och känsla. Jag hade superbra skidor dock och tyckte att jag gjorde det bra i slutet av loppet men då var det ju allt för sent. Slutade ändå på en sextonde plats och det är jag också nöjd med. Så summa summarum så var det ju en jättebra helg på många sätt! 

I maj när jag började träna igen på riktigt så kände jag mest hopplöshet. Jag undrade hur jag någonsin skulle kunna komma tillbaka. Konditionen var på minus och varje pass var jobbigt. Sommaren handlade bara om att kunna träna men så fick jag angina två gånger och åt två antibiotikakurer. Plus att det var många dippar. Dagar då jag vaknade och kände mig helt överkörd. Så på sommaren tränade jag så mycket min kropp klarade av och vande kroppen med träning igen.  Hösten har däremot varit bra och jag har kunna träna på även om mängden träning har varit lite mindre än vanligt. Därför känns det extra bra att jag redan i november är i det här skicket. Läkaren jag var till i vintras sa att man brukar få räkna med minst ett år då man har varit så där överbelastad, sjuk och sliten och det tog ju typ exakt ett år så det får jag var tacksam över. 

Något jag också är tacksam över är allt jag har lärt mig av det här. Fast jag äntligen känner mig som mig själv igen så är jag en helt annan person. Jag tränar på ett annat sätt, jag ser på träning på ett annat sätt och jag ser helt ärligt på livet på ett annat sätt. Förra säsongen var så otroligt jobbig för både kroppen och knoppen. Dock var det kanske den enda vägen jag verkligen kunde få den lärdom jag har fått, nämligen genom den hårda vägen. Jag önskar att flera skulle undvika den fällan men det som har hänt det har hänt och nu är jag här i nuet starkare än någonsin både fysiskt och psykiskt. 

Jag visste att jag skulle skriva massor bara jag satte mig ner och börja skriva och så blev det ju. Allt jag ville säga är att jag mår bra och det känns bra. Jag ser fram emot tävlingssäsongen och allt det medför och jag vet att jag kan men jag vet också att jag kan hantera vad som än kommer i min väg. 

Bild från då vi var med träningsgruppen i Lycksele över en helg och tränade. :D 

Hej hej!

Det är lördag och jag har inte så mycket att göra så jag kände för att skriva lite. Jag tänker inte göra någon uppdatering över precis allt som har hänt sedan jag skrev senast för då skulle jag få sitta och skriva i flera timmar.

Tiden har gått snabbt (som vanligt) och det är sommar. För tillfället befinner jag mig i Umeå. Jag har praktik på logopedmottagningen på Umeå Universitetssjukhus till och med nästa torsdag. Mina andra klasskompisar gjorde sin praktik i februari, men då var ju tanken att jag skulle träna och tävla och inte ha tid med någon praktik. Så blev det ju inte. Dock tror jag att det bara var bra att jag inte hade något på schemat då eftersom mina energiförråd var extremt tomma.

Jag trivs jättebra på praktiken! Det är vår första praktik och vi jobbar med barn och de sprider verkligen en sån positiv energi. Efter att utbildningen har varit väldigt teoretiskt inriktad i fyra terminer så är det så skönt att få användning av all kunskap man har nött in. Jag gör min praktik tillsammans med en annan klasskompis som av en annan anledning också gör sin praktik nu och både hon och min handledare samt alla andra kollegor är supertrevliga så jag har verkligen inget att klaga på.

Annat som har hänt är att jag har varit till Malta med Elin, Emelie och Fanny i april och det var en UNDERBAR resa på alla sätt. Vädret var perfekt, sällskapet var toppen och vi njöt verkligen i två hela veckor. Det var så skoj!

I maj var vi med träningsgruppen till Klimpfjäll i fyra dagar. Vi åkte på skare på fjällen vid Stekenjokk. Även då var vädret perfekt och det blev några riktigt bra träningsdagar. För min del ökades träningstimmarna med typ 400% på den där veckan haha. Det var ändå skönt att märka att min kropp klarade av det.
​
Annars har vardagen här i Umeå rullat på som vanligt med plugg och träning. Jag har hittat på mycket roligt med kompisar när vädret har varit så där bra (tredje gången jag nämner vädret i det här inlägget). Jag har ända sedan jag har flyttat trivts väldigt bra här i Umeå. Det är klart att det har gått upp och ner väldigt mycket men jag har aldrig ångrat mig. Nu trivs jag i alla fall bäst vad jag någonsin har gjort. Jag är trygg i mitt val av utbildning. Jag har hittat kompisar. Jag har en lägenhet jag trivs i och det går bra att bo ensam. Jag känner till alla träningsmöjligheter och trivs med tränaren och träningskompisarna och så vidare. Det är klart att jag saknar min familj väldigt ofta, men jag pratar med någon av dem i princip varje dag och jag vet ju att allt är precis lika bra och som vanligt då jag kommer hem.

När det gäller träningen så är jag igång igen och tar en dag i taget. Nu gäller det bara att ha is i magen och skynda långsamt tillbaka. I maj gjorde jag ett test som jag har gjort två gånger tidigare. Inte så oväntat så var det mycket som var sämre, men till min stora förvåning kunde jag nästan åka lika länge på bandet som i höstas (?!) och jag kunde verkligen ta ut mig till max. Antagligen för att jag var pigg och fräsch i kroppen. Vad sägs om att vara det lite oftare Julia?!? Så mina värden var verkligen inte alls så dåliga som jag trodde, vilket var så himla skönt! 

Nu låter det ju som att livet verkligen rullar på utan några hinder what so ever. Dock så uppstår det ju små problem nu som då och denna gång var det några små irriterande bakterier som dök upp i min hals och orsakade angina så nu har jag gått en vecka på antibiotika igen. Det känns jobbigt att jag inte har kunnat följa någon plan eller träna som vanligt i ett halvår… Jag skulle kunna få smått panik och bli ledsen och stressad och det ena och det andra men om det är något jag har lärt mig så är det att inget blir bättre av det. Det är klart att jag blir frustrerad då jag inte har haft något flyt gällande träningen och idrotten hela 2018. Sånt man inte kan påverka är det ingen vits att slösa energi på. Min kropp är väldigt mottaglig för allt nu på grund av många olika orsaker och allt jag kan är att hjälpa min kropp på bästa sätt att stå emot. Jag har kommit ur den onda cirkeln med många sjukdagar förr och jag kommer göra det igen. Jag vet att mitt immunförsvar kan bli starkt och jag vet att min kropp kommer återhämta sig och att jag förr eller senare kommer känna mig som mig själv igen. I höstas började små sandkorn falla från det sandtorn jag hade byggt upp så stadigt. Efter ett tag kollapsade det helt och nu har jag sakta men säkert börjat bygga upp det igen. Jag kan ibland bli galen av hur länge det tar och jag kan bli galen av att det ska rasa gång på gång. En dag kommer jag i alla fall ha byggt tornet igen och det kommer vara högre och stabilare än aldrig förr.

Hej på er! 

​Ville bara kika in här och meddela att jag inte kommer tävla i helgen i Suomen Cup i Vörå eller nästa helg i Landskapsstafetten. För mitt eget bästa behöver jag nu ta en tävlingspaus. Med facit i hand borde jag har tagit den här pausen från typ allt för ganska längesen, men det går inte att ändra på det förflutna. 

​Jag ska nu reda ut vad som riktigt är problemet med min kropp fast jag ganska långt nog vet vad det är som har gjort att det är så här och varför situationen är som den är. Jag hade sett superdupermycket fram emot att få tävla en Suomen Cup i Vörå på "hemmaplan" med så underbart härliga sträckor som stafett och 20 kilometer klassiskt och att få skida Landskapsstafett på en annan hemmaplan, men nu är jag verkligen inte i något skick att tävla och skulle inte ge mig själv någon rättvisa (vilket jag inte har gjort på länge). Min kropp fortsätter att ge signaler på att jag ska ta det lugnt och att saker och ting har gått lite för långt. Det är dags att stanna upp och lyssna på dessa signaler. Det kommer flera tävlingar, men jag har bara en kropp och en hjärna och båda är nu helt utmattade.

​Jag hoppas jag kommer kunna komma tillbaka till FSSM som går av stapeln i mitten på februari. Det är ungefär tre veckor dit och på den tiden borde det ha blivit lite bättre. Dock vet jag om att det kan hända att det tar längre än så, men det dilemmat tar jag då. 

​Ta hand om er och era kroppar allihopa och lyssna på dem!! 

​Bild från två år sen då det senast var en stor tävling i Vörå. Vörås skidcentrum kommer alltid ha en speciell plats mitt hjärta på många sätt och jag blir automatiskt på strålande humör då jag är där. Fy tusan vad det känns ruttet att inte kunna delta. :(

Hej på er! 

​Sitter hemma hos Jennie i Helsingfors. Efter tre dagar totalvila så körde jag på torsdag iväg med Jennie till Vanda och vinterns första FM. Jag har bott hos henne hela helgen och stannar kvar här till imorgon. Här trivs jag bra

​I fredags stod sprintstafett på schemat. Jag och Andrea skidade i första heatet. Banan var 1,6 km och man skidar tre varv på var. Jag var ganska nervös eftersom känslan har varit rent ut sagt skit på sistone och formen har varit ännu sämre. Jag öppnade allt för hårt för mitt eget bästa på första varvet och sippade helt på andra och tredje varvet. Ingenting funkade och farten stannade helt enkelt.

​Efter ett kval som kan beskrivas som en plåga både för kroppen och huvudet så var jag rejält knäckt efteråt. Ingen ovanlig känsla för den här säsongen dock och jag var ju verkligen inte förvånad, men det tar inte bort den jobbiga och tunga känslan. 

​Jag kunde inte göra så mycket annat än att gå ut och gå med stavar och försöka få igång någon slags spolning i kroppen. Många kom och tröstade och peppade mig och det är jag väldigt tacksam över. Många sa också att jag inte såg ut som mig själv då jag skidade och det är nog en kommentar jag har fått höra många gånger den här säsongen. Det är ju så det känns för mig själv också...

​Vi kom vidare till final och om jag ska vara ärlig så blev jag ganska uppgiven över den informationen. Det kanske låter konstigt, men jag var verkligen helt slut och trodde inte jag skulle kunna klara av tre lopp till. Enda jag kunde göra då var att ändra inställning och ladda energi så bra jag kunde. 

​I finalen skidade jag mycket smartare och höll tillbaka ganska mycket på första varvet. Andra varvet kändes riktigt bra och jag kunde mata på. Inför sista varvet växlade Andrea som sjätte och jag kunde hålla den placeringen hela varvet, men tusan vad jag kämpade ändå. Andrea höll ihop det väldigt bra och vi tog oss i mål på en sjätte plats. 

Jag var verkligen jättenöjd. Det är läääängesen det har känts så där på en tävling. Jag hade mjölksyra, men jag kunde jobba med den på ett annat sätt än tidigare. Det kom välbehövligt för självförtroendet kan jag säga. Jag vet att om jag och Andrea är i form så skulle vi kunna tampas om en ännu bättre placering men med tanke på med vilket utgångsläge vi hade så tycker jag vi får vara nöjda. 

​Enligt planen så tävlade jag inte igår. På kvällen hade jag beslutsångest deluxe för att jag skulle bestämma mig för om jag skulle tävla eller inte. Jag beslöt mig för att bestämma det efter morgonlänken. Då bestämde jag mig för att tävla. Jag visste ju hela tiden att jag egentligen skulle tävla. Jag har svårt att låta bli helt enkelt. 

​Jag fick verkligen kriga från början till slut idag. Jag orkar inte skriva desto mera om loppet. Placeringsmässigt är det långt från var jag vill vara och tidsdifferensen är flera minuter för stor. Dock var det precis det här jag hade väntat mig av min kropp och av loppet. Jag är helt enkelt inte i någon form överhuvudtaget. 

​Om inte annat så har jag haft en väldigt bra helg med Jennie och är glad över att jag kunnat bo här och ha roligt med henne. Hon är guldvärd! 

​Nu är det också säkert att det inte blir något U23-VM för min del i år. Jag har ju inte levt utanför verkligheten utan är fullt medveten om att jag inte ens är i närheten eftersom jag inte har presterat alls på uttagningstävlingarna. Dock så finns det hopp så länge det finns möjlighet. Det är klart att det känns ruttet att inte uppnå sitt mål. Först krossades mitt mål om att delta i Världscupen i Ruka och nu det här och det är ju inte kul eller motiverande någonstans för tillfället.

​Det kommer flera år. Det kommer flera FM. Det kommer flera U23-VM och det kommer flera nationella Världscuper. Det kommer blir bra. Jag är inte min prestation. Jag är inte misslyckad fast jag misslyckas. Jag har lärt mig av mina misstag igen en gång. Jag har gjort mitt bästa på varje tävling. Jag har gjort ofantligt många dåliga beslut, men jag har gjort nästan lika många bra beslut. Jag kommer komma tillbaka. Allt kommer lösa sig. 

​Jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Jag känner på mig att jag kan bättre än det här och det kan ingen ta ifrån mig. Nu ska jag bara komma fram till en långsiktig plan och följa den så gott jag kan. Den här säsongen kan fortfarande bli bra.

​Ha de'! ​

Okej, den här bloggen fick sig verkligen ett uppsving av att jag dels inte har så mycket skola just nu (eller det finns grejer att göra hela tiden men det är inte bråttom med det) och dels av att det känns tungt just nu så jag vill skriva. Fast det börjar faktiskt kännas mycket bättre!  

​Pratade med tränaren igår och jag kan väl inte säga att vi kom fram till en lösning, men vi kom fram till något i alla fall och det är väl viktigast just nu. Eller allra viktigast är att jag nu lyfter blicken och mår bra helt enkelt. Det är ju bara skidåkning och en sport men det har verkligen påverkat mitt allmänna tillstånd och det är okej att det gör det men inte hur mycket som helst. Dock så kan man inte glömma det allra viktigaste i uttrycket "Bryta ihop och komma igen." vilket så klart är att komma igen. 

​Igår var jag på promenad med Jenna och hennes hund Muru i solskenet och det var härligt. På eftermiddagen åkte jag pulka med Astrid ganska länge och vi busade och lekte i snön. Hon är det bästa glädjepillret som finns! Då märkte jag också att det är ju nog något som är väldigt fel eftersom jag blev heeeelt slut av att göra det i en timme. Då känner man sig kanske inte som en elitidrottare precis...

​Vi åt middag med hela familjen på kvällen och det kändes bra att vara samlad kring de människor jag tycker mest om. Vi firade mamma som fyllde år i söndags. Bästa bästa mamma! Många säger att jag är lik mamma utseendemässigt men jag kan säga att jag är lik henne på väldigt många andra sätt också. Tyvärr har jag ärvt många "dåliga" egenskaper av henne också. Så som astman och att skida diagonal med låg höft när man blir trött hahah! Neej men skämt åsido så hoppas jag verkligen också att jag ärver många av hennes bra egenskaper. Mamma ser igenom så mycket och kan läsa människor väldigt bra. Hon får alltid allihopa att prata om de har något på hjärtat och säger sedan alltid rätt saker. Jag vet att även mamma har varit en "prestationsprinsessa" som mig och de flesta är väl det hela livet i viss mån. Dock så tycker jag att mamma har en så bra inställning till allt. Hon tar problem på allvar, men hon vet också att det alltid löser sig på något sätt och livet blir så mycket enklare då.

Utöver det här så gör hon jättegod vegetarisk mat, har fina jackor och skor som jag får låna och är faktiskt väldigt rolig. Grattis här också mamma! 

​Fick en kommentar irl om att det är så bra att jag kan skriva och uttrycka mig så bra och även att jag är öppen om så mycket. Jag började fundera på det här och för mig är det här faktiskt inte svårt alls faktiskt. Det har alltid varit självklart för mig att prata om allt och om det är något jag önskar att alla skulle kunna göra så är det att prata om det som är jobbigt samt att alla skulle ha någon att prata med. Jag förstår ju att det här inte är lika givet i andras liv som det är i mitt, men jag skulle så gärna önska att det vore så. Att prata om saker är alltid bra enligt mig. 

​Flummigt inlägg igen, jag vet. Ville bara komma in här och skriva att det är bättre med mig. Nu ska jag göra sånt som jag tycker är kul och skratta mycket och inte tänka på skidåkningen. Om det är något jag har lärt mig med mental träning så är det att det går att påverka ens tankar mycket. Det är inte så enkelt som att "tänka positivt" som många säger och som många verkar tro att det är det enda mental träning handlar om. Utan för mig handlar det nu om att bli medveten om mina tankar, acceptera tankarna och förstå dem och därefter förändra tankarna till såna som höjer mig. 

​Några bilder på mamma och resten av familjen. ​

Sponsrat inlägg.

Mitt i denna storm av dåliga nyheter så har jag faktiskt något roligt att berätta också. Jag har nämligen fått en ny samarbetspartner som kom som en räddare i nöden, som en riddare på en vit häst eller bara som en kunnig, snäll  och skicklig fysioterapeut med bra timing!

​Jag pratar nämligen om Maria Forslund som driver företaget Friskoteket här i Nykarleby. Förutom att Maria erbjuder fysioterapi och akupunktur så gör hon även djupvågsbehandlingar och det är den behandlingen jag har fått prova på.

​Som jag har skrivit tidigare så har ju mina muskler varit riktigt trötta. Är så trött på att prata om mina muskler men nu finns det ju förhoppningsvis något som ska hjälpa mig lite på traven i alla fall. Min egen beskrivning är att det är en liten mackapär som Maria lägger på olika ställen på kroppen. Det är en liten grej längst ut på maskinen som går in och ut och startar vibrationer i kroppen. Lite svårt att förklara. Det tar inte ont alls. Dock blir man väldigt avslappnad i kroppen av alla vibrationer och det är ganska skönt faktiskt. 

​Det jag har kunnat konstatera efter två behandlingar är att jag i alla fall blir väldigt trött efter behandlingen och man märker verkligen att den "lägger igång" kroppen och jobbar på djupa områden. Samma dag och dagen efter ska man därför ta det väldigt lugnt och låta kroppen ta till sig behandlingen.

Maria konstaterade att min kropp var väldigt "fast" men redan efter första gången hade det gett resultat. Jag kände ju själv också att jag inte var lika stum i benen i det vardagliga livet (tyvärr inte på träning riktigt, men dit kommer jag nog snart. Jag är ju lite av ett extremfall för tillfället.) Jag märkte också att jag blev väldigt mjuk och vig i kroppen och min andning har nog inte varit så här bra på länge. 

​På hemsidan www.friskoteket.fi/ kan man läsa följande om djupvågsbehandling: 
Djupvågsbehandling - nyhet i Finland

Som en av de första i Finland kan jag erbjuda bindvävsbehandling / djupvågsbehandling med den svenskutvecklade maskinen "AtlasOrange1". Det är en skonsam, effektiv och behaglig behandlingsform som jobbar med bindvävsstrukturen med långa pulserande vibrationer och når även djupa strukturer. Behandlingen är smärtfri och har en lugnande inverkan, en del klienter somnar under behandlingen.

"De senaste årens forskning visar att fascia har en mycket större betydelse för hälsa, värk och smärta än vi tidigare trott. Fascia är ett nätverk av bindväv utan början och slut och det omsluter i princip allt i kroppen – från muskler och skelett, till organ och celler. Om fascia klibbar ihop eller blir inflammerad kan det leda till att vi får svårt att röra oss och att vi får ont.

Behandlingsmaskinen AtlasOrange1 arbetar med muskler, nervsystem och fascia på ett effektivt men skonsamt sätt. Fasciavågorna sprids via kedjor av bindvävsstrukturer genom hela kroppen når stora områden på kort tid. Vågorna skakar loss spänningar och låsningar i fascian vilket ökar rörlighet och mjukhet samt förbättrar flödet i kroppen." (www.atlasbalans.com).

​Jag ser verkligen fram emot att gå på dessa behandlingar kontinuerligt och se utvecklingen. Om ni känner för att testa på den här behandlingen så kan ni gå in på hemsidan eller söka på Friskoteket på Facebook. 

​Ha det gott! 

Sitter här hemma vid köksbordet och äter frukost för tillfället. Det tog länge innan jag kunde somna igår efter en tuff helg och en lång bilresa och många tankar. Jag, mamma och pappa åkte iväg till Piteå på torsdag. Vi har bott i ett stort och jättemysigt hus lite utanför Piteå. Det var gaaalet mycket snö i Piteå. Jag vet inte när jag senast har sett så där mycket snö.

 Jag deltog i lördagens 10 kilometer skejt och i gårdagens 20 kilometer klassiska lopp. Dock avbröt jag mitt första lopp någonsin igår. Det tog emot väldigt mycket kan jag säga, men de första tankarna om att inte fullfölja loppet kom efter kanske 2,5 kilometer och jag steg av efter typ 11 kilometer så det var ju inte något snabbt beslut precis.

Det är svårt att beskriva vad som riktigt kändes fel. Ifall jag jämför med hur det kändes i Vuokatti så var det på ett helt annat sätt den här gången. Jag var inte stum på samma sätt och jag flåsade inte ens, men det gick bara inte. Jag fick inte mina skidor att fästa på grund av tekniken och trötta ben så jag saxade i de flesta uppförsbackar. Direkt jag tog i lite mera så kändes det som att någon drog mig bakåt. Jag trodde mitt huvud skulle spränga och mina ögonlock blev tunga (jättekonstigt?!). Det ledde ju så klart till att jag inte skidade särskilt hårt alls och jag såg ingen idé i att fullfölja en tävling utan att ens… kunna ta i och tävla.

Jag vet att jag inte måste förklara mig för någon (mest för mig själv kanske), men stunder som dessa så tycker jag faktiskt att det är skönt att skriva av sig. Det har på något sätt varit en grej att jag aldrig har avbrutit. På något sätt har det förstärkt bilden jag vill att alla ska ha av mig – att jag aldrig ger upp. Det är väl därför det känns extra tungt att jag gjorde det. Dock så känner jag nånstans att jag vann över mig själv och mina tankar genom att stiga av. Det är ju nämligen de tankarna som också är min största svaghet. Tankarna som vill mera. Tankarna som jagar kroppen fast den skriker av trötthet. Tankarna som aldrig låter mig vara. Tankarna som tycker att jag måste "förtjäna" att ta det lugnt. Tankarna som kräver att jag presterar. Konstant. 

Därför är jag idag extra glad över att jag kunde ge tusan i tankarna och göra det som kändes bäst här och nu. Idrott går ofta ut på att testa sina gränser och pressa sig själv men det gör inte det alla dagar, inte igår. Jag tänkte också lite på framtiden så klart. I helgen går FM av stapeln i Vanda och där vill jag inte uppleva samma känsla som idag. Dock är ju det inte säkert att jag åker dit nu heller, men vi får se.

Jag har ju märkt att det är många som tycker till om min träning och vad jag ska göra och inte göra för tillfället. Jag uppskattar att folk bryr sig och jag lyssnar på alla, men jag kan inte göra alla nöjda. För tillfället känner jag mig så förvirrad, hjälplös och ledsen. Det är ju inte heller någon som vet vad som är rätt eller fel och det är ingen annan än jag som kan veta hur det känns. Jag vet att jag inte riktigt har sagt som det har varit åt allihopa och det är slut med det nu. När det har känts som en 6:a har jag sagt att det känns som en 8:a och när det på riktigt har varit en 2:a så har jag sagt att det känns som en 5:a. Typ så. Det beror kanske lite på att jag inte vill erkänna för mig själv hur ”illa” det har varit men också för att jag vill visa mig stark, glad och pigg. Helst hela tiden. Det är ju ändå ingen i min omgivning som ställer dessa krav på mig utan det är väl mest jag. Alla andra har ju snarare gett mig rådet att ta det lugnare och att det är okej att inte vara på topp hela tiden. 

 Jag är fullt medveten om att idrotten (och livet) är en berg-och-dal-bana. Det går upp och det går ner. Ingen har heller sagt att livet ska vara lätt ju och som jag sa på skoj åt mamma och pappa igår så är det ju liiiiite (bara lite) spännande och intressant att reda ut problemet nu också. Jag får se mig själv som en problemlösningsuppgift helt enkelt. Synd att jag hatade sånt i skolan dock.

Det känns som att det här inlägget blev väldigt rörigt, men det är precis så det är i min skalle nu också. Rörigt. Det är okej att det är det. Allt kommer att ordna sig. Det tog inte så snabbt som jag ville att det skulle göra och det kan hända att det dröjer ett bra tag ännu innan jag känner igen min kropp igen och fram för allt tills jag är där jag vill vara. Jag har ändå accepterat det lite mera nu. It is what it is.

Man behöver inte vara positiv hela tiden och ibland behöver man kunna bryta ihop för att komma igen. För att peppa mig själv så tänker jag banne mig hitta några positiva grejer med den här träningssäsongen 2017-2018. (Väljer träningssäsongen för den här tävlingssäsongen kan jag tyvärr inte hitta nästan något positivt med hehe.) Då kanske jag också kan hitta i ett mönster i den här röran. Tror dock jag håller informationen för mig själv men du som läser det här kan ju göra samma sak. Lista något positivt om dig själv och något du är tacksam över. Det hjälper. 

​Jag var ju i alla fall glad innan start igår. Det var väldigt kallt i Piteå igår. Bilden har Lovisas mamma Helena fotat. Lovisa levererade som vanligt i helgen och åkte fort som vinden!

Hej!

​Nu är det ju mycket att uppdatera er om kan man ju lätt säga. 

​I Muonio tävlade jag två tävlingar. En klassisk sprint och ett klassiskt 4-kilometerslopp. Sprinten gick faktiskt helt okej, men jag "gav" bort min semifinalplats lite för lätt på grund av lite dålig taktik. Känslan var ändå ganska bra. Det klassiska distansloppet kändes riktigt uselt och jag lyckades inte komma in i något flow alls på grund av bland annat olika utrustningsdilemman innan start. Jag trodde ändå att det bara var en dålig dag och tänkte inte jättemycket på det.

​Helgen efter tävlade jag i Rovaniemi och av den helgen hade jag väntat mig betydligt mera. Det kändes ändå helt okej på fredagen innan och uppvärmningen gick också bra. Det klassiska loppet började i en skaplig fart men sedan tröttnade jag och orkade inte till slutet. På söndagen skidade vi en jaktstart utgående från lördagens tider och jag var riktigt riktigt trött efter två lååånga veckor i Lappland med mycket träning. Jag gjorde ändå vad jag kunde och jag tyckte jag kunde åka rätt bra med tanke på skicket min kropp var i.

​Jag hann vara i Umeå i tre dagar innan jag och några andra från Umeå åkte iväg till Arvidsjaur för att få skida på bra spår. Vi tränade och tävlade också på lördagen där och även då gick det riktigt tungt. Det var ändå en rolig vistelse med bra sällskap. 

​I november var jag alltså på träningsläger i 20 av 30 dagar så efter Arvidsjaur var det dags att verkligen ta det lugnt. Då började skolarbetet klumpa ihop sig lite. Jag sov också lite dåligt och det var mycket andra evenemang som jag ville gå på. I efterhand märker jag ju att de två veckorna som skulle bli återhämtande inte riktigt blev det. Jag drog ner på träningen men fortsatte kanske ändå träna lite för mycket. Jag tävlade även en tävling i Skellefteå helgen innan Vuokatti och då trodde jag att det skulle ha vänt, men det hade det verkligen inte. På något sätt hade jag ändå hopp över att det skulle hinna vända till Vuokatti. 

​För tillfället är jag alltså hemmavid i Nykarleby. I helgen deltog jag i Skandinaviska Cupen i Vuokatti i dagarna tre. Det var en väldigt tuff helg för min del. Jag gav ändå precis varje droppe av energi som fanns i kroppen (inte så många) varje lopp. Direkt jag tog i lite mera på fredagen såg jag stjärnor. På lördagen då jag åkte sprint stod jag i princip stilla i uppförsbacken och på söndagen kändes det lite bättre men det tog så fruktansvärt ont i hela kroppen och det har nog aldrig varit så där skönt att komma i mål. Egentligen är jag inte så förvånad över resultatet för den senaste tiden eller rättare sagt nästan de två och en halv senaste månaderna har det som sagt inte riktigt känts bra i kroppen. Enda undantaget är Suomen Cup i Vuokatti och jag är lite förvånad hur det ändå kunde gå så bra där. 

​I tisdags sprang jag ett nivåtest i Vörå för att ta reda på eller snarare få bekräftat vad felet är. Det var precis som jag och vi trodde. Jag har tränat bra och min kondition är bra, men min muskulatur "skriker" efter vila som tränarna uttryckte det. Jag samlar på mig laktat (mjölksyra) direkt pulsen stiger. Därför har batteriet dött nästan direkt på tävlingarna och jag har fått kriga på med mycket mjölksyra hela loppet. Det känns bra att få förklaringen till varför det har varit så här för jag förväntar mig verkligen mera av mig själv. Dock så vet jag ju om att min kropp har förändrats och i kroppsscanningen fick jag ju se svart på vitt att jag har lagt på mig väldigt mycket muskler sen i våras. Då blir även hela muskulaturen känsligare och när jag nu blev trött blev jag helt sliten. När det ännu till har pågått så här länge så har kroppen inte haft någon chans att reparera sig. 

​Nu är det alltså SAKTA, LÅNGSAM och ÅTERHÄMTANDE träning som gäller för mig och lite mera vila än annars så ska det här ordna upp sig. Det är ju så här med idrott ibland. Det går upp och ner och viktigast är att inte tappa tron på det man gör eller det man har gjort, vilket verkligen inte är så lätt då det känns som att kroppen ger upp mera och mera för varje dag typ. 

​Tror det blir väldigt bra med jullov här hemma med nära och kära så att hjärnan får vila från en massa skola och kroppen får återhämta sig rejält. 

​Nedan en bild från då vi var nästan 120 finlandssvenskar (och några svenskar) som firade Finlands 100-årsdag i Umeå. Trevlig kväll! 

Halli hallå!

I lördags anlände jag och ett gäng andra FSS:are till Jerishotelli. Jag tror det är tionde gången jag är här på träningsläger så det börjar kännas lite som ett andra hem faktiskt. Här är det rena rama vinterlandet och de första passen hade vi verkligen superbra före. Idag däremot så var det lite jobbigare och problemföre delux. Jag passade på att testa klassiska skidor med hjälp av Erik och det var en tålamodsträning för mig iallafall eftersom det fastnade rätt mycket snö under skidorna och när vi hade testat färdigt slutade skidorna fästa istället. Men men, kul att vara tillbaka i skidåkningens värld hehe.

Som vanligt så rullar lägerlivet på som vanligt. Vi tränar två pass om dagen och där emellan sover vi och äter typ. Lite annat gör vi ju också, men det är själva stommen så att säga. Jag kommer vara här till och med nästa veckas fredag då jag åker till Rovaniemi för att tävla i Suomen Cup. Inkommande fredag ska jag tävla i Olos i klassisk sprint och på lördag i 5 km klassiskt. Kul!

Suddig bild från igår då jag också testade skidor. Skönt att få lite koll på de klassiska skidorna nu också.  

I helgen var det tävlingspremiär i Vuokatti. Jag och pappa körde iväg på torsdagsmorgonen och jag hann göra två pass på snö. Senast jag var på snö var ju i juni på Sognefjäll så det var ovant. Det var jättekul att testa de nya skorna, stavarna och fram för allt skidorna. Vi klickade direkt så att säga och allting kändes väldigt bra. Jag var så glad på kvällen bara för att få vara på snö igen, det är ju så kul.

Fredagen bestod också av två skidpass och jag och pappa fortsatte leva lyxliv på Sokos. På eftermiddagen testade jag för första gången mina nya skidor. Jag har ju verkligen ingen koll på något nu så det är ju lite knepigt men samtidigt väldigt spännande tycker jag.

På lördag var det alltså dags för tävlingssäsongens första tävling i form av fristilssprint. På morgonen när jag vaknade kände jag mig lite nervös och det var svårt att ta in att man faktiskt skulle tävla. Dagen innan hade jag sagt åt pappa att mitt mål är att komma vidare eftersom jag förra året inte kom vidare på samma distans och i samma stil i början på säsongen. Jag kan ”glatt” berätta att jag underskattade mig själv rejält och tog mig till final?! Jag är supernöjd! För det första så var det min bästa placering i Suomen Cup någonsin. För det andra så var det skate, sprint och jättelösa spår... vilket är sånt som tidigare inte har passat mig bäst om man säger så. Jag har tränat mycket på att inte fastna i mönster då man inte ”tillåter” sig själv att lyckas på sånt som man inte brukar vara bra på om ni förstår vad jag menar. Samtidigt har ju alla styrkor och svagheter och det är klart man är medveten om dem och vilka tävlingar man har större chans i och så vidare... För det tredje så hade jag varit på snö bara två dagar före och hade helt ny utrustning. Än en gång kan jag ju konstatera att man inte ska tänka så mycket utan bara köra på.

Det var så fruktansvärt kul och jag njöt så mycket av skidåkningen den dagen! Så himla skönt att få börja säsongen på det sättet. Det var väldigt bra träning att få skida fyra lopp och för min del och genomföra en ”hel” sprint och öva på allt praktiskt det innebär med allt från hur mycket man ska varva ner mellan finalerna, vad man ska äta och hur många astmapuffar man ska ta haha. I finalen blev jag trött och jag kände att jag inte hann återhämta mig riktigt alls från semifinalen och var ganska stum från första början, men med tanke på hur trött jag var så tycker jag att tidsskillnaden inte blev så jättestor.

På söndagen skidade jag första sträckan men som sagt så hade vi inget lag. Jag är helt nöjd med det loppet också och det kändes bra. På slutet av första varvet blev jag lite stängd och kom inte fram så som jag skulle ha velat, men på andra varvet fick jag en bättre position och kunde skida som jag ville. Minkens första herrlag tog sig in på en fin fjärdeplats med bara någon sekund till bronset.

TACK till FSS-service för utmärkt vallaservice som alltid! Och tack till pappa som nu också har inlett tävlingssäsongen med att få träningsvärk av att springa i snön fram och tillbaka och heja. I mars är du i form haha!

Nu är jag tillbaka i Umeå. Igår hade jag föreläsning och besökte sen vår fysioterapeut och knakade upp min rygg som tydligen hade jättemånga låsningar, vilket också hade känts av. På kvällen var jag och sprang lite och gick på ett jättebra Bodybalancepass med en kompis på IKSU. Idag är jag ledig och har tränat ett pass och suttit i jacuzzin i IKSU ett bra tag. Nu ska jag plugga, tvätta, städa och diska. Ikväll ska jag köra lite styrka och gå på ett pass med Heidi. 

Imorgon kommer Jennie på besök och det ser jag så mycket fram emot! På lördagen kör vi tillsammans upp till Torneå med min bil där vi hoppar på med Henkka och FSS-bilen och fortsätter färden till Muonio. Snölägret i Muonio har ju blivit en tradition och det är ett väldigt givande och roligt läger så det kommer bli två fina veckor. 

Laddade upp med en god vegeburgare på Amarillo!

Olika personer har fotograferat och alla har lyckats fånga mig på bild då jag har ut tungan. Alltså ååh är det min nya grej eller? Underlättar ju inte att få in mycket luft precis... :D 

Har också fått hem ett stort paket med mycket fina kläder från Dahlie och här har jag på mig några plagg. Tack! (Jag har lappen kvar för jag skulle testa skorna ett pass.) 

Så glad över att jag har världens bästa hejarklack och kompisar  i Sverige också!!!